Antar att det är ett misstag att börja skriva blogg nu om ett angeläget ämne. jag ska snart iväg på ett infomöte med jobbet. Det får bli bara en kort kommentar för jag måste få det ur mig.

Koöga ett vackert begrepp. Det betyder i princip att man kan läsa sina kor och i första hand se på dem innan de håller på att bli sjuka att de håller på att bli det innan de visar symptom. Att vara begåvad med koöga är en fantastisk tillgång när man jobbar med djur. Det måste inte vara kor det kan ju vara katter, guppy, marsvin eller vad som helst. Det handlar kanske inte bara om sjukdomar heller utan om att kunna läsa sina djur. Förmågan är nog i första hand medfödd men kan säkert tränas upp. Jag tror mig ha koöga på katter och marsvin åtminstone. Det är den egenskap jag äger som jag är allra stoltast över.

Tyvärr har inte alla djurmänniskor det även om de tror det. Ibland blir det så oerhört fel. Ville bara säga det. När folk som vill vara auktoriteter i marsvinskunnskap tydligt visar sig vara helt odugliga att läsa vanligt hederligt marsvinsbetende vill jag bara lägga mig och gråta. Hur är det möjligt att man kan titta på en film med chirpande vettskrämda marsvin och påstå att de ser lugna ut. Jösses. Jag blir bara ledsen.

Jag funderar på att tälta. Det kan man väl? Jag har ju ett tält. Var inne på på SM annonsen och glodde lite. Det är lite trist att jag inte har några rasdjur att ställa på SM tänkte jag.... men det kanske jag har. Troligen dammar jag av Terabyte och ställer henne i championklass vore kul att visa en magpie där! I junior har jag Leia som i ärlighetens namn väl inte är något vidare men utställningsbar åtminstone. Nallemaja är bättre men hon fyller två månader precis på dagen och jag vet inte om det är så himla bra att ta en så liten plutt till SM... stackars liten tänk om hon blir rädd. Om jag väljer att ta med dessa tre så har jag i allafall några. Det har alltid gått skitdåligt för mig på stora mästerskap så jag förväntar mig inga stordåd i år heller. Pet-djur kan jag få ihop ett gäng det vet jag. 6 eller 7 djur är max fler orkar jag inte förbereda och hålla ordning på eller få med i bilen dit. Troliga petar? Ja Botti, Isidor, Indis, Kida, Pansy och Leia ja inte vet jag, vi får se vilka som är på topp på anmälningsdagen. Det blir dyrt för jag tänker köra dubbelt på rubbet men är det SM och jubileum så är det bara att fira. :-)

Lotta och Lina har flyttat och det känns jättebra de har verkligen fått en matte som ger allt. Hon har pluggat och snickrat. Lina och Lotta är jöttesöta men väldigt energiska och sprattliga. Skämdes nästan lite som jag ibland gör då jag levererar små knasiga ungdjur som inte kan sitta still. Marsvin är verkligen inte som bäst när de är i leveransåldern pälsen ser skabbigt raggig ut, öronen spretar åt alla håll, nosen... ja hela marsvinet är liksom utdragen ja de är som fulast i flyttåldern. Dessutom är det precis i den åldern som de börjar bli ansvariga för sin egen säkerhet och medvetna om alla faror omkring sig så det är också den åldern då de är som lättskrämdast. De har också en enorm energi och upptäckarlusta som kan vara svår att hantera för nya marsvinsägare.

Resultaten av detta är att man alltid säljer rätt fula, lättskrämda och högenergiska marsvin. Inte så lyckat egentligen. Bara veckan innan de är flyttklara är de fortfarande bedårande otroligt söta bebisar. Å andra sidan varar fulåldern inte så länge en månad senare är pälsen blank och slät igen visserligen brukar många (åtminstone nonselfar) vara ormen-långe ett tag till men de brukar ändå snygga på sig rätt snart. Temperamentsmässigt stabiliserar de sig runt halvåret tycker jag, då börjar de flesta kunna sitta still i ett knä och de är inte lika lättskrämda längre. Marsvin är som katter de blir bara bättre och mer personliga med tiden.

Det var ju härligt i stugan men det var sista gången vi åker bara en helg och tar med oss Svea. Hon älskar att vara där ute, hon fångar möss och far omkring men slappnar inte av alls. När hon är ute får vi inte ta i henne hon är så rädd att bli infångad. Vi är ju tvugna att fånga in henne i god tid om vi ska få med henne hem men när man sätter in henne i stugan jamar hon non stopp, sitter vid dörren eller panik gömmer sig. På vägen hem darrade hon hela tiden och hyperventilerade. Hon har blivit mycket värre tråkigt nog. Det är inte värt detta. På sommaren då vi är i stugan tre veckor och har marsvinen med och allt då kan hon ju få följa med men på helg tripperna får hon stanna hemma nu. Sigrid uppför sig väl däremot men får nog också stanna hemma och ta hand om Svea i fortsättningen när vi helgåker tråkigt nog.

Annars har vi mest slöat men även meckat med båtmotorn och sjösatt båten. Vi har tittat på Lost, lagt pussel promenerat, sovit, ätit godis fotat blommor och vårat oss.

Vår brygga är rutten. Det vet vi och det mesta av den ska bytas ut. Tanken var att det skulle göras i vintras men det blev inte av. Den har ju sett rätt skruttig ut några år nu och det blir värre för varje år. Vi har väl anat att den kan braka men det var inget jag anade just igår när jag skulle sätta fast båten i den. Jag skuttade glatt upp och då brakade ena stocken på landgången ut till stenkistan. Det gick så där sakta att jag tänkte att det nog går att stoppa detta men icke, hela vägen ner i sjön åkte jag allt utom huvudet doppade jag. Jag som aldrig badar innan midsommar. Konstigt nog var det inte så oerhört kallt och jag kom ju snabbt upp igen. Jag har faktiskt aldrig ramlat i sjön förut med kläderna på... eller jo några gånger då jag paddlat fors men inte hemma i mina trygga vatten. Intressant upplevelse. Sonen stod på stranden och undrade om jag hade mobilen i fickan, det hade jag inte lyckligtvis. Han sa att det såg kul ut men skrattade inte innan han visste att telefonen var säker.

Människorna och katterna i vår familj ska åka ut till stugan i eftermiddag. En helg i våren med promenader och filmmys, pusselpyssel, eldning i spisen och katterna ska få leva ut sina rovdjursinstinkter. Njuta ska vi!

Oförkyld är jag inte ännu men det tar sig.

Den lilla ungen i Eulalias kull klarade sig inte. Trots stödmatning somnade hon in igår. Så himla trist. Syskonen ser desto piggare ut och växer så det knakar. De heter nu Nicke Nyfiken och Nalle Maja. Honan är inte dum alls ju mer jag ser av henne desto mer championdrömmar får jag. Hon stannar.

Min blogg handlar ju så himla mycket om marsvinen det beror inte bara på att de fyller mitt liv utan även på att det händer alltid något i en marsvinsuppfödning med 30+ marsvin det är lite action här liksom. Det är ju också så att jag vet att många som regelbundet läser min blogg gör det för marsvinsinformationens skull så mer eller mindre medvetet serverar jag det jag vet att "publiken" önskar. Samtidigt är jag lite förvånad själv att det blivit ett så stort fokus på marsvinen när det är så mycket annat som händer. För lite konst händer det är bara att inse och det är tråkigt, jag önskar att jag hade mer kraft till konsten. Vad händer mer då? Sonen som inte vill att jag skriver om honom gör ju massor och är naturligtvis centrum i mitt liv men jag vill respektera honom och därför skriver jag minimalt om honom här. Katterna mina älskade katter är ju som min son det viktigaste i mitt liv. Men vad gör katter? Det är inte mycket att rapportera de är underbara och underhållande varje dag, de finns där som huvudpersonerna i mitt hem utan att skrälla speciellt ofta. Det finns inte mycket att skriva om katterna mer än att jag älskar båda som bara den.

Ibland har jag ändå lite kattanalys som behöver luftas. Mina katter är bästisar. I morse tvättade de kärleksfullt varandras huvuden. Det är så gulligt och de gör så ofta. Den ena kan vara vilken av dem som helst kommer fram och ställer sig eller lägger si framför den andra som börjar putsa tills hon slutar och håller fran sitt huvud för att bli putsad. Så håller de på ett tag växelvis. Fantastiskt charmigt. De sover ofta brevid varandra och leker ibland. De är väldigt sällan osams om saker även om de kan bli småsura på varandra ibland.

Jag älskar båda mina katter trots alla deras knasiga egenheter men ofta undrar jag hur de står ut med varandra. Jag undrar hur Svea står ut med Sigrids hårdhänta lekande. Nästan alltid då katterna leker spårar det ur med att Sigrid "råkar" ta i för mycket så det gör ont eller skrämmer Svea. Att Svea ändå vill leka med Sigrid är en gåta. Sigrid är också alltid skitsur när hon är hungrig. Grinig är hon då. Om jag inte matar tillräckligt snabbt brukar hon spöa på Svea lite. Svea ger aldrig igen. Svea måste alltid vara försiktig med Sigrid som har ganska lätt att brusa upp eller falla in i aktivt surande.

Så undrar jag hur Sigrid står ut med Svea. Svea är en tramsig och flamsig katt inte så där allvarstyngd till sitt sätt som Sigrid är. De är olika. Hur orkar Sigrid med Sveas ständiga lekande och lättsinniga skuttande? Framför allt hur orkar Sigrid med Sveas svartsjuka? Svea blir alltid så svartsjuk om vi människor ägnar oss åt Sigrid. Ropar man på Sigrid är Svea framme som ett skott... hon kommer snabbare då än om man ropar på henne själv. Om Sigrid kommer och lägger sig på min mage MÅSTE Svea klämma in sig mellan Sigrid och min haka... då går Sigrid.

Det är en katt i dur och en i moll. De är som natt och dag. Som sol och måne. Ändå trivs de tillsammans och jag älskar båda besinningslöst. De tycker om oss människor också och de har en del andra gemensamma intressen. Samma favoritmat, kokt fisk och de älskar att vara ute i stugan men hatar att ta sig dit i bur och med buss. I helgen ska de få kul vi ska till sugan!

Babinski är borta. Ännu ett av mina marsvin som lämnat mig denna dödens vår. Vet inte vad det var men det gick snabbt. Hon hade en släng av matvägran en vecka innan också men började äta själv snabbt igen sen kom det tillbaka. Jag känner att nu är måttet rågat. Vill inte mista fler.

Sex vuna marsvinshonor och en hel drös nyfödda/dödfödda ungar behövdes begravas. Frysfacket var fullt. Jag tog min spade och alla döingarna och cyklade till skogs. Det är svårt att gräva i skogen. Svårt att få ner alla i marken. Svettigt och tårfyllt. Plurrade i ett kärr gjorde jag också har en övertro på gummistövlar. Lyckas alltid övermodigt kliva i för djupt vatten när jag har stövlar. Det blev kallt.

Jag saknar er så alla älskade marsvinen!

I dag vaknade jag och det känns som världens alla eländen tynger mig. Nu ska jag försöka få i den minsta marsvinbebisen lite till mat. Har fått för mig att hon inte klarar det så bra på egen hand. Sen ska jag åka och jobba ett långt pass. Farmor är på sjukhuset igen och allt känns så eländigt som sagt. Nu vill jag ha trevliga nyheter skulle vara kul som omväxling.

Gnälligt inlägg men jag är gnällig idag. Förkylningen är tråkig. Jobba känns oöverstigligt idag och jag vill att den lilla bebisen ska klara sig, syskonen mår toppen.

Jag var så trött i natt att jag knappt kunde stå. Jag hade slumrat i soffan skulle bara vackla ut i badrummet och borsta tänderna innan jag äntligen skulle få klättra upp i min kära kattfyllda loftsäng och sova. Skulle bara kolla Eulalia först.... då satt hon där och tvättade sin förstfödda.

Tyvärr var första ungen död men följdes snabbt av tre levande. När den femte ungen skulle ut var det besväligt Eulalia fick kämpa ett bra tag och jag var orolig att den fastnat. Tillslut kom det ut en väldigt död och sladdrig unge. Det är svårt att föda de där döingarna som inte har någon styrsel i kroppen. Eulalia var påtagligt trött men ändå pysslig med sina levande små.

Nu på morgonen har hon piggnat och är sitt vanliga hungriga intensiva jag. De tre levande ungarna är också pigga och verkar söka snutt. Det ser allmänt bra ut trots de döda och att de kom några dagar tidigare än väntat.

Hona, nonself black magpie 78g. Söt halvsidesbläs och inte helt galet tecknad men inte tillräckligt...

Hane, nonself black magpie 65g. Jättesöt inte riktigt lika bra tecknad som syrran men okej.

Hona. nonself black magpie 56g. Svart men med gulliga vita bakben. Liten men aktiv.

De två döda var honor och nonself black magpie på 83g och 74g. Himla trist.

Vem var det som sa något om killår? ;-)