Senaste inläggen

Av gisela jansson - 25 augusti 2013 10:59

I går besöktes släkten och jag åkte Uppland runt. Bebisbesök, gamling på sjukhusbesök och så toppades det hela med ett trivsamt 60-års kalas. Jag fick träffa mängder av trevliga släktingar.


Två små marsvin är påväg hit. Lyckliga jag! Kan knappt vänta! Först är det lilla Dolores som är född hemma hos E i "Ekskogens" uppfödning. Hon är en black magpie och lilacbärare. Hon är så välkommen. Leveransklar nu i dagarna men hennes uppfödare har själv gått och fått ett litet barn så jag antar att hon är lite upptagen för tilfället så vi får se när det funkar att få hit lillflickan. Den här lilla tjejen var väl tänkbar att flytta hit innan hon ens föddes hon är inte någon överraskning direkt utan självklar som blivande familjemedlem. Den andra lilla rackaren som ska få bo här är en total överraskning! I förrgår föddes en liten lilac magpie hane hos N! Ja jag visste att det var möjligt men hade i princip glömt att hon satt ihop bärare eller tänkte inte på att det skulle kunna bli något kul, jag var helt fixerad på våra kommande kullar. N ropade triumferande ut de föddes hos glada amatörer och onekligen är det lite komiskt när vi planerat så noga och så kommer hon före med ren tur. Jag skrattade glatt men sen slängde jag mig över henne och bad att få köpa den ena ungen. Två lilac syskon blev det och hanen ska få komma till mig! Jag är verkligen rent löjligt lycklig över detta! Han är ett enormt värdefullt inslag i vårt lilac magpieprojekt obesläktad med resten av lilacsläktingarna och med ren lilac till skillnad från en del andra vi använt där det finns lite tveksamheter om grey mm. Nu är jag skitnervös för att han ska dö eller något för jag längtar så efter att han ska komma hit.


Doris har kastat sin nytillverkade kull. Hon var blodig i rumpan och jag skulle tro att hon är omparad nu. Hon är helt opåverkad så jag hoppas att det går bättre nu. De andra fyra dricker mycket vatten och jag tycker nog nästan att man kan börja ana lite mage på Cruella och Eulalia, foxarna syns det inget på ännu men min magkänsla och övriga tecken säger mig att fyra kullar är pågång. Ett par veckor till innan vi får bevis.

ANNONS
Av gisela jansson - 22 augusti 2013 12:19

 

 

 

 

 

   


Som ni förstår tycker jag inte det är okej att slå ned folk för att de bär slöja och att alla människor ska behandlas lika enligt lagen oavsett religiös eller etniskt ursprung. Jag tycker också att det är självklart att alla människor har rätt att få visa vilka de är och öppet stå för sina åsikter eller visa sin sexuella läggning. Alla människor har rätt att få vara sig själva och alla ska respekteras för det de är.


Sigrid är som hon är. En väldigt speciell katt. Ni ska inte tro att denna fotografering med tillhörande påklädning skedde under tvång, nej tvärt om faktiskt. Sigrid älskar att vara i centrum och när jag plockar fram kameran ser hon att jag ser henne då trivs hon. Hon var riktigt nöjd och poserade villigt. Jag tror det kan bli mer sånt här med henne. :-D


Svea däremot är på den här punkten en mer normal katt. Hon ville inte bära varken slöja eller regnbågsnaglar. Fy så läskigt. Total panik! Hon slipper allt sånt här i framtiden. ;-)  

ANNONS
Av gisela jansson - 19 augusti 2013 16:46

Ja plötsligt händer det. Det är sant jag HAR städat mina köksskåp. Jag har en längre tid varit plågsamt medveten om att en mindre angenäm lukt har huserat i mitt skafferi. Jag har också varit väldigt väl medveten om att små svarta bibbor har bott där speciellt när man öppnar skåpet nattetid har det rusat baggar och gömt sig. Med facit i hand vill jag inte ens tänka på hur länge sen jag städade där inne men jag kan villigt erkänna att jag har en tråkig tendens att skjuta på saker som känns mycket obehagliga för länge. Det har jag gjort skjutit på städningen alltså. Jag besparar er detaljerna men kan berätta att lukten kom från en bortglömd öppen kattmatspåse längst in och det var också i den som jag tydligen bedrev avel av mjölbaggar. Ja det var väl främst i kattmatspåsen som baggarna bodde men de hade också hittat ett packet sesamfrön och en kexchokladkaka som otroligt nog lyckats blivit bortglömd i vårt hem. Förfärande äckligt var det men nu är det rent och ordning och reda råder. Jag städade även en del andra skåp i köket och nu är det ordning och reda där också!


Jag hade inte ens planerat en skåpstädning idag jag skulle bara dammsuga. För att lugna er så brukar jag städa på andra ställen i lägenheten regelbundet så dammsugningen var bara en standardaktivitet som idag råkade leta sig i skåpen. I dag dammsög jag noga även i soffan. Det behövdes och löande sig väl i form av 17 kronor i mynt, tre fungerade pennor, en god mintkaramell och inte minst mängder av marsvinsbajsar som faktiskt var rätt trevliga att hitta eftersom de lindrade mitt dåliga samvete. Jag tycker nämligen att vi har marsvinen uppe i soffan för lite men så verkar det ju inte vara ju.


All denna städgalenhet trots att jag varit till tandläkaren i dag och då är synd om mig och att jag har punka som måste lagas innan det blir kväll. Snart punka dax då men nu slöar jag en stund efter städrycket.

Av gisela jansson - 16 augusti 2013 09:46

Rubriken är knäpp jag vet det men inte varför det låter dumt bara. Kanske för att det är så självklart att man alltid bör avla på friska marsvin. Det borde inte finnas mycket mer att skriva är att fastställa att man ska göra just det att avla på friska djur ur friska linjer. Fast det är kanske lite krångligare än så.


Ett problem är ju att man i regel sätter marsvin i avel då de är mycket unga, så unga att de inte hunnit utveckla några sjukdomar över huvudtaget. Ett annat problem är att man inte gör grundliga veterinär besiktningar av avelsmarsvin så vissa sjukdomar som mindre hjärtfel och endel annat upptäcks inte. Uppfödarna får utgå från vad de ser istället. Man får försöka bedöma djuren utifrån hur de växer, ser ut, rör sig och beteer sig tillsammans med de andra marsvinen istället. Antar att åtminstone vana marsvinsägare kan läsa av hälsan hyfsat väl på detta sätt.


Jag tror mina linjer är friska. Jag kan inte säga att de är det till 100% det kan ingen. Mina ungdjur växer bra och fertiliteten är god. Bettfel och tandproblem har jag aldrig haft på ett enda marsvin i hela mitt liv. Vad jag vet finns inte starr eller hjärtfel här heller, inte heller några andra ärftliga allvarliga sjukdomar. Men jag är ändå lite orolig för en del av mina äldre djur har lagt av med diffusa symptom innan de blivit helt lastgamla om det är samma åkomma eller olika vet jag inte och de är heller inte tillräckligt många för att jag ska kunna dra några slutsatser. Jag har haft rasen för kort tid för att kunna utvärdera detta ingen har kunnat hunnit blivit 7+ ännu som jag gärna vill att marsvin ska bli. Mina äldsta marsvin just nu är två 4,5 åringar där båda verkar helt friska men den ena är lite tunn och så har jag två fyraåringar där den ena verkar frisk som en nötkärna men den andra dragits med lite UVI genom åren så hon är inte helt okej.  Jag har haft UVI och urinstensproblem på vissa av mina marsvin visserligen har mina petar varit värst så jag tror inte att det är något i mina magpielinjer även om några pajsare varit drabbade. Jag misstänker att mycket av detta bottnar i att jag tidigare matade med stora mängder bladpersilja, jag har slutat med det och det är mycket bättre nu. Inga av mina unga djur har längre UVI det är några äldre som ätit persilja i sin ungdom som drabbas men inte alla. Jag tror detta i förstahand är foderrelaterat och att jag fått bukt med det. Den andra åkomman jag tampats med är bölder. Det är harmlöst och inte dödligt som kisseriproblemen ovan men hjälp så irriterande dessa ungdomsbölder är. Jag har hört att folk påstår att magpie gärna får dessa ungdomsbölder men jag är tveksam till att det är så. Jag och C har haft problem med bölder och vi är de största magpieuppfödarna i landet, antar att det är därför folk drar dessa slutsatser. Personligen tror jag inte det har med magpie att göra alls utan att vi råkar ha smittan bland våra djur. Det dök nämligen upp hos mig innan jag skaffade några magpies. Bölderna kommer från en bakterie och de djur som haft det är smittbärare. Kanske kan man behandla bort allt detta med antibiotika men eftersom bölderna visat sig vara ofarliga för marsvinen och långt ifrån alla drabbas har jag valt att inte utsätta alla mina djur för medicinering kanske i onödan.


Så när jag tänker hälsa när jag avlar struntar jag i bölderna men fokuserar på UVI. Alla marsvin som visat symptom på UVI plockar jag genast ur aveln för trots att jag tror att fodret har stor betydelse här så vill jag inte avla på djur som har benägenhet för detta elände. Naturligtvis skulle jag heller inte avla på marsvin som växer dåligt eller visar andra tecken på sjukdom i sin ungdom... men ännu har jag inte haft någon sådan.


Jag kan verkligen inte tänka mig att uppfödare medvetet avlar på sjuka djur. Jag förutsätter att ingen gör det för det är så dumt bara.


Ett problem med rasavel på marsvin är att det finns för få djur. Alla raser och färgvarianter är för smala för att det ska bli en riktigt bred avelsbas att stå på. Trist. Det behövs många fler rasuppfödare. SMF har ändå räddat denna situation på bästa sätt. Genom att man får registrera sina marrsvin utifrån fenotyp och inte bara efter genotyp så kan man få in nytt blod och blanda lite. 


Naturligtvis kan man inte skriva om marsvinshälsa utan att nämna satinet. Enligt mig finns inget vackrare än satinmarsvin. Jag hade absolut tänkt föda upp släthåriga satiner i lite olika färger det var min ursprungsidé med mitt marsvinsuppfödande. Så blev det inte eftersom jag precis innan jag skulle börja fick höra om rasens hälsoproblem. Självklart skulle jag aldrig i livet föda upp djur som utvecklar en smärtsam sjukdom. Lite konstigt att inte alla genast kommit till samma slutsats kan man tycka,. Nu har vi Sverige gjort det efter att forskningsrapporter lagts fram och ett par utmärkta motioner i SMF helt satt stopp för satinaveln i SMF. För några år sedan röstades en motion igenom som vingklippte satinaveln och nu i år röstades det igenom ett totalstopp för rasen den försvinner ur standarden och inga satiner kan längre registreras. Äntligen! Det hade kanske kunnat gjorts tidigare men ingen hade orkat skrivit någon vettig motion och det behövbdes för att förslaget skulle röstas igenom. Ja jag vet att det kom in en helknäpp motion som inte kunde röstas igenom eftersom det var så korkat formulerad men den kan man bara bortse från. Fast i princip förvann satinerna när den första motionen röstades igenom och ingen har aktivt fött upp satiner i Sverige i åratal. I många andra länder görs det fortfarande och bara Sverige och Finand har stoppat eländet men efter vad jag förstått börjar medvetenheten om problemet spridas nu.


Satinerna ska förhoppningsvis lära oss en del. Troligen har folk hållit så hårt fast vid satinerna för att de inte sett baksidorna av det. Många uppfödare säljer sina pensionerade avlesdjur och får aldrig se dem åldras. Satinuppfödarna såg nog bara sina vackra fräscha ungdjur innan de blev sjuka och hade därför svårt att se problemet i sin helhet. Avel är en lång process om man byter ras hela tiden och inte sparar några äldre djur får man aldrig någon klar bild av vad man föder upp hälsomässigt. Jag anser att uppfödare ska behålla några (eller alla) äldre djur så de ser hur de utveckals efter treårsålder. Det är inte samma sak att bara hålla kontakt med en del köpare. Jag anser också att det inte är bra för marsvinens hälsa om uppfödare byter ras hela tiden för då är det ingen som stannar upp och ser vad som händer rasen om tio år. Ska man föda upp marsvin ska man vara säker på att det inte är en dagsslända man ska satsa till 100% och utvärdera vad man satt till världen. Marsvin under tre år är sällan sjuka det är sen det kommer och jag anser att vi ska jobba med hälsa och att få fram djur som är friska länge det kan vi inte om vi hattar runt utan det behövs stabil avel och ärlighet och information om linjerna vi har. Vi måste hjälpas åt. Jag tror vi hjälper varandra redan förståss men jag vill betona det viktiga i detta för marsvinens hälsas skull. Kunnskaperna om de olika linjernas hälsa kan man inte få på bara några år.

Av gisela jansson - 5 augusti 2013 11:19

I går åkte mina "pensionatgrisar" hem igen och förra veckan flyttade Nicke för första gången sen 2007 då jag började föda upp har jag just nu inga extra marsvin. Inga till salu inga som väntar på att flytta och inga inlånade inga utlånade heller. Konstigt men väldigt välordnat och trevligt. Alla är inte avelsdjur men de som inte är det är ändå marsvin som jag valt att behålla.

26 marsvin

10 hanar

16 honor

8 honor i avel eller snart i avel

25 är magpie eller åtminstone kopplade till mitt avelsprojekt

1 ren pet

26 nonselfar

2 black fox

1 orangeagouit/golden

2 black harlequin

3 chocolate magpie

18 black magpie


Just nu sitter jag med Ynk här i soffan och fösöker klura ut om hon är dräktig eller inte. Så här långt har jag ingen aning. Doris var inte dräktig med Uffe för hon brunstade om och sitter nu nyparad med Isidor. Hoppas att det blir något då. Av de andra fyra honorna som sitter med hane sen två veckor tillbaka har jag bara ett fall av dokumenterad parning och det är Homsan och Ali. Antar att de andra tre också är parade men inget kladd har lämnats som bevis och de har inte gjort något när jag varit hemma. Det skulle inte förvåna mig om alla fem kullarna ramlar in samtidigt. trots att det är det är logiskt har jag ändå en en känsla av att det aldrig kommer att födas fler bäbisar här det föds ungar överallt nu och jag är ganska bebissjuk skulle tro att det är besvikelsen över att Ynk och Doris inte sitter här med varsin sprängfylld bebisfull mage som de skulle enligt mina planer. Besviken. Det blir inte alltid som man planerar men det kan bli bra ändå... fast senare i detta fall.


Det verkar som det är ett nytt litet marsvin på ingång ändå! Inte helt otippat en nonself black magpie. Det är en bebishona. Mer om henne senare. :-D

Av gisela jansson - 3 augusti 2013 10:04

Rasuppfödare avlar efter en i förväg skriven standard detta gäller alla arter. Man avlar alltså inte för att göra sin ras så extrem som möjligt som många tror. Trots det så har aveln enligt många urartat främst hos vissa hund, katt och fiskvarianter. Jag antar att det är för att uppfödarna kan de tycker att det är kul och för att standarden de följer är för löst skriven och ger för stort utrymme för egna tolkningar. Det kommer aldrig att födas upp marsvin med ansikten tillplattade som perserkatter (inte till utställning åtminstone) det står uttryckligen i standaren att de inte ska vara för korta. När det gäller typen på marsvin oavsett ras finns ett ideal de ska ha korta breda huvuden, platta hängande öron och stark kobbig kropp med god resning men det står också att dessa drag inte ska överdrivas har de för kort nos betraktas det som ett fel och de marsvinen får absolut inga utmärkelser. Det här lägger man stor vikt på. Övriga saker man avlar på är ju färg och pälstyper där är det olika för varje ras. Jag kan villigt erkänna att jag är totalt okunnig när det gäller vad som står standarden för långhår och strävhår eftersom de inte intresserat mig men när det gäller korthår läggs mycket krut på färgen och teckningen. Jag väljer nu att inte kommentera vidare något om långhår eller strävhår eftersom jag inte anser mig påläst det finns för många redan som skriker en massa om saker de inte vet något om. Korthår däremot intresserar mig och jag tycker nog att man utan tvekan kan påstå att korthåriga marsvin i fångenskap aldrig på något sätt kan bli handikappade på grund av sin färg och det är ju färgen och teckningen vi korthårsuppfödare jobbar med.


Trots att man har en genomtänkt standard att luta sig mot finns det ändå vissa problem att tampas med och var och en måste ta sitt ansvar för sin avel. Marsvin anses tåliga när det gäller inavel vad det innebär vet jag inte riktigt om det är sant vet jag inte heller. Vad jag vet är att inavel i sig inte ger missbildningar som ofta påstås men om genetiska fel finns i en tajt avelsgrupp kommer de att synas vilket de inte gör om man avlar med en bred avelsbas. Stoppar man in skit kommer skit ut har man en helt frisk stam kommer helt friska djur ut. Därför kan man linjeavla hårt och få bara frisk avkomma visst kan man det men hur vet man att de djur man väljer att arbeta med är helt friska? Har man en väldigt dokumenterad stam kan man nog göra detta men jag tror man ska vara försiktig med sånt personligen skulle jag inte våga och jag tror inte många vill linjeavla det är för svårt.


Det finns dock ett par åkommor som faktiskt ökar med inavel och det är försämrat immunförsvar och reproduktionsproblem. Det finns ganska få rasuppfödare i vårt land och de har inte samma smak så det är inte många som föder upp varje variant. Det är ett problem för det gör automatiskt att det finns för små avelsbaser i princip alla marsvinsraser och varianter det tvingar uppfödarna att avla tajtare än de egentligen vill. Det behövs utan tvekan fler uppfödare, ;-) Vissa varianter drabbas av dessa smala avelsbaser jag tänker främst på self black en fantastiskt vacker variant som är känslig för inblandning av "nytt blod". En self black ska var vädigt väldigt svart pälsen ska var kolsvart ända ned till skinnet det är svårt att få till och blandar man in något annat tappar man genast svärtan. Detta har lett till att de svarta har hållits rena från andra varianter kanske lite för väl och det straffar sig det är stor dödlighet på honorna vid avel. Dessa problem gäller absolut inte alla raser och varianter utan i princip alla är helt okomplicerade trots de smala avelsbaserna men vi uppfödare måste vara vaksamma och hitta felen snabbt vilket är svårt. Samtidigt finns det en väldig fördel med stamtavlorna som förs med rasdjuren man hittar fel där och i regel finns få genetiska sjukdomar bland rasdjur. Bettfel tror jag knappt existerar i någon ras eftersom de lätt kan uteslutas ur aveln däremot dyker det ibland upp på grossistdjur.


Detta är de problem jag kan se med rasavel man ska vara öppen med problemen tycker jag. Man ska vara öppen med fördelarna också och det finns oändligt med fördelar med planerad avel. När man har reg.bevis/stamtavla på djuren kan man hålla koll på släkten i generationer bakåt det är ett fantastiskt verktyg. Genom detta kan man undvika inavel och rensa ut de djur som blivit sjuka. Detta kan jämföras med grossistuppfödarna där de troligen har liten eller ingen koll på sjukdomar eller släktskap.


Frågan om det är okej att avla efter utseende rent moraliskt är ju intressant. Jag säger ja. Jag tycker inte att det är något fel med det så länge man tänker på att föda upp friska djur. Att avla mot en standard är utan tvekan en kreativ verksamhet som kan jämföras med konstnärligt skapande. Det i sig har ett stort värde. Djuren själva skiter ju fullkomligt i hur de ser ut och deras personligheter sitter inte i utseendet så spelar det då någon roll om de är champion eller eller virvelpet? Jag tycker inte det spelar någon roll alla marsvin är lika mycket värda för sina ägare. Så om det finns folk som vill ha marsvin som har ett speciellt utseende så tycker jag att det är självklart att de ska få välja marsvinet efter utseende. Alla marsvin är faktiskt mer eller mindre trevliga och alla är underbara så att välja marsvin efter temperament är det ju ingen mening med. Det är ju utseendet som skjiler sig. Jag har valt i princip alla mina marsvin efter utseende och har blivit nöjd varje gång. Jag vill bara ha korthår i spännande färger och teckningar jag vill inte ha andra marsvin även om det finns fina exemplar av andra raser också. Jag undrar vad är det för fel med att välja djur efter utseende? Ärligt talat tror jag alla gör det även om vissa inte vill erkänna det.


Att ställa ut ocvh tävla i utseende kan tyckas konstigt men bara om man missförstått vad som faktiskt försegår på en utställning. Det handlar inte om tävlandet eller vinnandet av utmärkelser i sig, inte alls faktiskt. Det man gör på en utställning är att få bekräftat att man är på rätt väg med sin avel och sin djurhållning. Går det bra på utställningen blir man glad för att man lyckats med allt slit som det innebär att sköta om sina älskade djur och för att man får veta att man plockat fram rätt djur och tänkt rätt i avelsarbetet. Inte minst träffar man andra uppfödare/utställare att prata marsvin med. Det är ärligt skitkul med utställningar och viktigt för att man ska veta att man gör ett bra jobb.



Av gisela jansson - 2 augusti 2013 10:46

Funderar nu på avel på marsvinens temperament. Jag har verkligen haft otaliga marsvin i mitt liv och sålt ännu fler uppfödingar. Alla har haft sin personlighet de allra flesta har varit helt underbara vissa mer än andra men alla har varit trevliga djur och ingen har jag någonsin upplevt som tråkig! Ingen har heller varit aggressiv mot människor och ingen har bitits utan anledning de få gånger jag blivit biten har varit då jag dumt stuckit ned handen för att sära på marsvin som slagits.


Av alla dessa otliga marsvin 100-tals men jag orkar inte räkna efter är det bara fyra som varit lite knepiga på vissa punkter för ärlighetens och rättvisans skull ska jag presentera varför. En var Arthur som jag impulsköpte på djuraffär 2004, grossistuppfödd och miniliten men med läcker teckning och färg. Han var väl snäll men jag fick aldrig den kontakten med honom som jag fått med alla andra marsvin jag ägt. Han var helt enkelt inte så intresserad av människor. Om jag missuppfattade honom eller om dålig avel, trauma i barndomen eller något annat låg bakom det vet jag inte men något skumt var det med honom. Så hade jag Fenrir som jag själv fött upp. Han var gullig och gosig med människor men rätt ängslig och rädd för andra hanar vilket gjorde att han anföll först och lät bli att fråga. Han flög på alla oprovocerat gärna bakifrån utan förvarning. Knäppt. Han var self cream och inte magpie. Victor var en knäppis men jag tror allt berodde på hans skadade öga. Han litade inte på mig eftersom jag pysslat med ögat så mycket och hans enögdhet gjorde honom osäker på andra marsvin och ledde till aggressivitet. Han bet mig och bet sina burkompisar han trivdes inte. Ögat läkte och han flyttade sen tillsammans med en bebispojke som han litade på och i den nya miljön har han fungerat helt som han ska. Den historien tycker jag säger så mycket om att marsvin som inte trivs i sin miljö beteer sig bakvänt. Den fjärde "knäppisen" har jag inte så mycket koll på eftersom det är ett marsvin jag sålt. Hon är fortfarande ung och jag hoppas det rättar till sig. Hon är tydligen väldigt skygg och lättskrämd och vill inte sitta i knät vilket hennes kullsyster gärna gör.


De här fyra är de enda jag kan skrapa fram om jag anstränger mig som inte varit helt perfekta i sitt temperament. Undrar vad det betyder? Min slutsats är att marsvin av naturen är trevliga men att de är olika. Om man nu tar magpie som exempel anser jag att de är helt underbara i temperamentet trots att långt ifrån alla magpies är några bra soffpotatisar. Många av mina marsvin har svårt att sitta still i ett knä de brukar föredra att promenera omkring i soffan och kolla läget istället. Jag upplever det som charmigt och med denna nyfikna och lite rastlösa personlighet följer en stor portion mod. Oräddheten och förmågan att hitta på hyss ser jag som en av magpajsarnas stora fördelar men jag antar att det finns andra som tycker att det är jobbigt med marsvin som inte bara vill ligga platta i knät och mysa. Det kan ju vara de som anser att mina marsvin är för rastlösa och för aktiva och därmed ha dåligt temperament. Jag däremot tycker att de har det bästa av temperament eftersom de är naturligt orädda och kontaktsökande med människor och deras ständiga jakt på saker att upptäcka ser jag som ett smart drag. Finurliga älskade magpies!  


Jag låter mina magpies var knasiga och busiga för att jag gillar det. Hade de varit långhår hade det inte fungerat de hade absolut inte kunnat sitta stilla och bli kammade, inte en chans! Långhårsuppfödare avlar på lugna djur och jag på knasbollar. Inget är fel och inget är rätt. Ingen uppfödare avlar på nervösa bitiga djur men hur många marsvin är det? I princip alla är perfekta men på sitt eget sätt.


Så jag undrar egentligen vad detta mantra som alla rapar upp att avla på ett bra temperament egentligen betyder? Jag menar det är så oerhört få marsvin som inte har ett bra temperament då menar jag att de är aggressiva mot andra marsvin och/eller människor eller väligt nervösa eller skygga. De som har dessa egenskaper är så få att det inte borde vara några problem att plocka bort dem ur aveln och vad jag förstår så görs det ju redan. Resten av alla marsvin är väl att betrakta som "normala" vissa är busiga och andra är lugna men de är ju olika de är ju olika personer och de måste ju få vara sig själva. Om man ger sig den på att umgås mycket med ett marsvin vilket som helst får man kontakt med djuret och har marsvinet bara haft mänsklig kontakt som liten brukar de inte vara så rädda för människor i grunden. De kommer att blomma upp om de får de rätta förutsättningarna jag tror att miljön spelar en större roll än vad man kan tro här. Personligen tror jag att det goda temperamentet liksom bara finns där av sig själv. När folk påstår att de vill avla på ett speciellt marsvin för att det har så temperament så köper inte jag det. Jag tycker att alla marsvin jag haft har haft ett underbart temperament trots att de är olika. Personligheten finns ju redan som god grund i arten så det som finns kvar att avla på hos marsvin är ju bara utseende och hälsa tycker jag.

Av gisela jansson - 29 juli 2013 11:47

Läste just en tråd på FB som en av mina engelska FB-vänner startat den handlade om djurräddningsaktionsfolks inställning till avel. Dessa ansåg att all uppfödning av marsvin genast skulle upphöra tills alla hemlösa marsvin hade någonstans att bo. De drog alla uppfödare över en kam massuppfödare till djuraffärer och småskaliga rasuppfödare ansågs vara precis lika. Djuren på deras härberge ansågs komma från rasuppfödare mest hela tiden men visade sig vara i princip alltid vara blandisar från djuraffärer. De var så hysteriska och fördömande i sin inställning att folk som ville adoptera marsvin från dessa omplaceringshem backade. Känns det igen. ;-) Ja de här åsikterna finns ju här också tyvärr. Jag kan bara för mitt liv inte fatta hur de resonerar jag sliter mitt hår och lägger pannan i djupa veck men fattar inte detta. Kanske är det det som för mig är mest upprörande med detta att jag inte förstår hur de kommer till dessa bakvända slutsatser helt utan verklighetsgrund. Precis samma funderingar hade de engelska uppfödarna som disskuterade i tråden de förstod inte heller resonemanget.


Allvarligt vill de att marsvin ska utrotas? Om inga får föda upp nya måste det ju bli så att alla marsvin ska försvinna. Eller tänker de ännu dummare än så att grossistuppfödarna som tjänar pengar på att producera marsvin ändå inte kommer att sluta så då kan väl åtminstone rasuppfödarna göra det. Hur blir det då da? Ska det bara finnas marsvin på djuraffärer som massuppfötts i tråkiga miljöer typ i Tjeckien att få tag på och inga omsorgsfullt och kärleksfullt noggrannt avlade och uppfödda marsvin från uppfödare att få tag på? Inser de inte att det finns en milsvidd skillnad här? Inser de inte att uppfödarna erbjuder ett alternativ för marsvinsköparna så de slipper köpa ungar från butik som uppfötts under tråkiga förhållanden? Inser de inte att uppfödarna kan konkurrera med dessa massproducenter? Inser de inte att det alltid kommer att finnas fgolk som vill ha marsvin i sina liv och att de kommer att skaffa marsvin, att det finns en "marknad" för dessa trevliga små djur? Fattar de inte att SMF uppfödarna spelar en viktig roll här att styra marknaden från djuraffärerna och att ge folk möjlighet att köpa marsvin som fötts upp på ett vettigt sätt direkt från uppfödaren?


Jag anser att det behövs fler småuppfödare som kan konkurrera ut butikerna. Jag anser att all försäljning av smådjur i butik ska upphöra för att göra det omöjligt för folk att ha stora uppfödningsanläggningar. Har de ingenstans att slussa ut sina djur så lönar sig inte storuppfödningen och de kan inte fortsätta. Om uppfödare inte kan sälja till butik kan de inte ha fler djur än de själva kan sälja på egen hand då minskar automatiskt storlekarna på uppfödningarna och jag tror åtminstone att det bäddar för bättre djurhållning. Jag tror det behövs massor av små enheter och inga stora alls. Då kommer uppfödarna närmare sina djur och blir därmed mer angelägna om deras framtid. Det ger marsvinen och de nya ägarna en bättre start. Det kommer att ge färre felköp, bättre information till de nya ägarna. Tamare marsvin som är svårare att ledsna på. Allt detta borde leda till färre omplaceringar. Det är redan ett obestridligt faktum att impulsköp av skygga marsvin på djuraffär oftare går fel än geneomtänkta inköp från uppfödare med tama marsvin.


De duktiga kunniga uppfödarna i SMF mm gör en jätteinsats för marsvinen. För kunnskapen om marsvin. För marsvinens värde. För marsvinsungarnas bästa start i livet och för skötseln av föräldradjuren. Att likställa dessa uppfödares arbete med massproducerande grossistuppfödare som gör det för pengar är bara oförskämt elakt och extremt okunnigt. Jag tycker att dessa kritiker redan borde veta hur korkat det är att dra småskliga rasuppfödare och massproduserande grossistuppfödare över samma kam. Faktum är att jag tror att de redan vet att det är korkat det gör mig allvarligt talat tokig att jag inte förstår varför de fortfarande bråkar med oss då! Vad är det som får dem att hata oss så när vi gör en så oerhörd insats för marsvinen? Är det bara så enkelt att de vill vara de enda som ska vara de som gör något för marsvinens bästa? Hur larvigt är inte det i så fall?

Presentation

Omröstning

Gillar du marsvinsutställninger?
 Ja
 Nej

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ svinkonst med Blogkeen
Följ svinkonst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se