Ingen marsvinsutställning idag. Vågar inte utsätta mina medmarsvinsnördar för ringormssmitta eller att de tittar snett på mig och blir rädda av att se mig. Mest är det de som jag skulle åka bil med som ska slippa umgås med mig just nu. Egentligen tror jag det hela är jättebegränsat och under kontroll men vill undvika att stressa upp både mig själv och andra.

Idag ska jag istället beställa prisrosetterna till Norrorts utställningar under våren, staäda och åka till Granngården och köpa hö.

I morgon flyttar fyra ungar. De har varit strängt isolerade från smittdjuren och ska badas i Hexocil innan flytt. Det känns lugnare än att åka på utställning. Skulle tro att det handlar om andras syn på mig som smitthärd. Vill inte bli betraktad som "ringormstanten".

Nyheter är dagsflugor och denna nyhet var snackis ett dygn skulle jag tro sen bortglömd. Det var några dygn sen nu så jag påminner. Kortfattat: en man i Östersund blev mobbad på jobbet, tog livet av sig och nu är det rättegång för att hans familj vill ha upprättelse. Det aktuella fallet är tragiskt men jag är inte så insatt i just hans fall men när jag såg inslaget på nyheterna intevjuades två personer som sa saker som inte lännat mig någon ro.

Dels var det en expert i arbetsrätt som pratade just om upprättelse i situationer där personer blivit illa behandlade på sina arbeten. Att det var så oerhört sällan som företag kunde be om ursäkt till en anställd som behandlats fel. Fruktansvärt ofta är det bara det lilla som behövs för att en person ska kunna gå vidare i livet med frid i sinnet. Varför ska det vara så svårt? Hon påpekade också att i en konflikt mellan ett företag och en anställd är det alltid den anställde som drar det kortaste strået oavsett anledning. Anställda är alltid utsatta och i en konflikt där ord står mot ord är företagets hirarki det enda som avgör vem som får rätt i slutänden. Katastrof! Speciellt som det finns forskning som stödjer att många personer med härskartendenser och narcisistiska personlighetsdrag ofta hamnar som chefer. Dessa personer får alltså rätt fria händer i många företag att behandla folk lite som de tycker ostraffat. Även långt efter att en konflikt utspelat sig kan det vara företaget och ledningens allmänna ovilja att ta i problemet som är det som är hårdast för en utsatt anställd att bära. Det behövs så lite men så få får sin upprättelse även i fall där det är självklart att det är den anställde som hade rätt.

Den andra som gjorde ett uttalade som fick mig att ilskna till ordentligt var en på Östersundsmannens jobb, hans chef kanske. Den mannen påpekade att företaget minsann gett den här mannen hjälp med psykolog och annan vård. Kanske behövde han det inte vet jag men hur lätt är det inte för ett företag att bara skyffla över sin skuld på den anställde på detta sätt? Att erbjuda psykologhjälp för att man inte vill lyssna på vad den anställde har att säga är enligt mig höjden av oförskämt beteende! Så gör man bara inte! Även en person som är känslomässigt påverkad av sin situation kan ha rätt i sak och självklart ska åsikter och vittnesmål tas på allvar och inte viftas bort för det blir jobbigt. Om man tar mod till sig och berättar om att man blivit illa behandlad är det inte medlidande plutti plutt man behöver utan reda upp sin situation konkret. Fy fan säger jag!

I helgen då jag jobbade sprang jag då och förbi en låda som stod på lagret. Den störde mig bara mer och mer. Det var en produkt mot råttor och möss om det var en fälla eller ett äckligt gift vet jag inte riktigt för det var inte det som fångade mitt intresse utan det uppenbara felet på bilden på lådans framsida. Texten löd "Mot råttor och möss" djures namn i texten hade grön färg till skillnad mot all annan text på framsidan och det var två foton. Jag antar att man skulle se en råtta och en mus på bilden det gjorde även N och F som jag visade eländet för. Det var inte det jag såg. Det var inte en råtta och en mus utan två råttor en stor och en liten. Det var bara skalan på de olika fotografierna som skillde inte arten på gnagarna. Upprörande och slarvigt tycker jag. Skriv en blogg om det sa F så då gör jag det.

Det kan tyckas larvigt kanske att bli upprörd över detta men det blir jag ändå. Jag är långt ifrån den enda som reagerar på dåliga och otrovärdiga ljudpålägg på filmer som fel läte på fåglar, ett argt jamande när det visas en jäspande katt eller klassikern cowboysare som byter häst i varje scen. Hur kan man tro att de som ser filmerna och bilderna är så obildade på djur att de inte märker något? Hur kan de som gör filmerna och bilderna vara så obildade att de kan göra något så dumt undrar jag. En miss av detta slag förstör lätt en hel film.

Andra exempel är fåret i telefonbolagsreklamen som har framtänder i överkäken MEN HALLÅ! Eller gosemarsvin i leksaksaffären med SVANS! Behöver jag ta fler exempel, nej!

Marsvin har funnits i mitt liv länge. För sju år sedan började beslutet att föda upp rasdjur växa fram på allvar.  Har nu funnits i den här världen ett tag det är minst sagt engagerande och känslomässigt. Det är verkligen alla känslor från total förtvivlan till översvallande lycka. Känslokasten är inte alltid så lätta att hantera. Allt ansvar är inte heller alltid lätt att hantera man kommer aldrig undan att det alltid måste finnas hö hemma och annan mat, ungarna som säljs ska till goda hem och man måste alltid ha koll på djurens hälsa. Även allt jobb kan vara slitsamt burarna måste verkligen mockas, djuren måste få klorna klippta, matas, vattenflaskorna det de jobbigaste pysslet måste man greja med jämt och ungar måste socialiseras. Det är mycket jobb med en marsvinsuppfödning.

Nu låter det som jag gnäller men jag tycker inte att jag gör det jag bara konstaterar att så här är det. Marsvinen är en stor del av mitt liv och så vill jag ha det. Trots allt jobb och jobbiga känslor är det utan tvekan värt det för just mig. Det här är mer jag än något annat jag någonsin gjort i mitt liv. Själva avelsbiten och umgänget med marsvinen är motorn och jag lovar att det är många hästkrafter i den. Trots att jag ofta blivit förtvivlad vilket jag blir när djur dör eller är sjuka har jag ändå aldrig tvekat. Jag ser ett uppdrag i det hela jag har en plan. Jag vill föda upp vackra magpies jag vill få till dem som de ser ut i mina drömmar. Det är ett av mina mål. Det andra målet är att öka statusen på marsvin i samhället och jag känner att mitt avelsarbete och att jag säljer mina ungar på egen hand och inte genom djuraffär är mitt kall. Jag vill göra fina marsvin och jag vill utbilda människor i marsvineri och jag vill leva mitt liv tillsammans med marsvin.

Just nu ska jag prövas extra mycket som det verkar. Risken finns att ringormen nått mig till slut. Det känns som jag tar mig igenom detta. Har varit beredd i åratal på att det en dag kommer att komma. Jag har en handligspaln. Hoppas jag har kraften för städa är inte min grej och nu måste jag sanera. Antar att det blir rent och fint här sen.

Jag är inte en som kommer att ge upp. Jag är inte en som brukar ge upp saker jag trivs med jag har till och med svårt att ge upp saker jag inte trivs med. Så marsvinen har kommit för att stanna i mitt liv de ger mig så oehört mycket. Är faktiskt säker på att denna prövning inte kommer att döda min glöd för denna känslomässiga hobby och den kommer inte att döda min kärlek för dessa underbara enorma djur i liten förpackning.

Ofta blir jag besviken på folk som lämnar marsvinsuppfödandet. Jag är den trogna typen och har som nämts svårt att lämna mina  vägar jag tagit in på. Jag har ändå förstått att det är den känslomässiga belastningen som är det som knäcker folk. Det är inte konstigt att folk inte orkar denna berg och dalbana. Jag är medveten om vad som knäcker. Detta år har varit mer känslomässigt omtumlande på marsvinsfronten än något annat år tidigare. Faktiskt är mina dalar mycket djupare än mina toppar detta år. Jag har mist fler älskade vuxna djur under kortare tidsrymd i år än någonsin tidigare och jag har haft förluster av fler ungar i år än någonsin tidigae. Det har kort sagt varit ett skitår som nu verkar toppas och avslutas med ringorm. Samtidigt vet jag att jag tidigare inte varit i närheten av så mycket eläde så jag vet att det finns hopp om bättre tider. Jag ger inte upp.

Ett mycket speciellt och oerhört älskat marsvin har lämnat oss aldeles för tidigt. Saknar dig Alastor med bläsen. Jag kan ärligt säga att jag älskar alla mina djur men det är alltid några som jag blir extra fäst vid. Alastor var en av mina käraste. Gosig rolig och väldigt kontaktsökande. Han hade DET!

Jag har verkligen tjatat om att tandproblem på marsvin som äter mycket hö och i övrigt rätt mat är ovanligt. Jag tror många tar för givet att marsvin som inte kan eller vill äta har tandproblem trots att det är helt andra skäl till matvägran. De tandproblem som ändå uppstår beror enligt min uppfattning sällan på felaktigt bett utan på felaktig kost. ASlastor var vad jag vet den första av alla marsvin jag ägt som haft tandproblem. Det var troligen inte heller något fel på Alastors tandställning eller bett men en tand var kolsvart vilket med all säkerhet beror på en infekterad tandrot. Han hade ont och det fanns inget att göra för honom han fick somna in hos veterinären igår.    

Då har det varit utställning i Kallhäll igen då. Skitkul som vanligt och jag är jättenöjd med resultatet. Min enda rasgris för dagen Chokladfabrikens Leia fick inget cert det stannade på 87p nåja det är väl kanske vad jag själv skulle ge henne... möjligen 88p och cert. I pet hade det knappast kunnat gå bättre. Jag är jättenöjd! Alla fyra fick silverkort så nu kan även Chokladfabrikens Kida och Sch Chokladfbrikens Pansy Parkinson titulera sig Guldpet! I petfinalen placerade sig Botti BIS PET 1 och PansyBIS PET 3! Thohooo!

GP Botti BIS PET 1  

Sch GP Chokladfabrikens Pansy Parkinson BIS BET 3  

Två nya jättesöta små marsvin följde med hem! Båda ska medverka i vårt lilacmagpieprojekt.

Smurf, nonself lilac magpie.

Flockdjurs Isis, nonself beige magpie.    

Min älskade Alastor mår inte bra. Vet inte hur det kommer att gå. Misstänker tänderna. Där fick jag för att jag så självklart slagit mig för bröstet och påstått att det är så ovanligt med tandproblem hos marsvin som får rätt kost. :-(

Söta lilla Orla Qarke fick somna in i dag. :-( Hon hade troligen lyckats få in mjölk i lungorna då jag stödmatat. Hon hade riktigt svårt att andas. Fy så tråkigt det blev. :-(

Resten av ungarna mår bara bra åtminstone. De växer och poppar som man ska. De älskar att rusa runt och skutta på golvet. Busungar.  

Doris fick till slut sin kull. Tre stora hanar tyvärr var de båda fina harlequinpojkarna döda men Röjar Ralf lever. Han är black magpie och vägde 99g vid födseln. Från början var han lite slö och Doris också dessutom var hon stressad och hade svårt att knyta an till sin son. Troligen var förlossningen en jobbig upplevelse, allt talar för det med två döda och två medtagna deltagare. Nu ser allt bra ut med både Doris och sonen. Han är sjukt söt Röjar Ralf och i vissa vinklar är han riktigt fin som magpie men med så dålig rygglinje kommer man inte långt. ;-) 

Jag antar att jag skulle ljuga om jag påstod att jag är helt nöjd med kullarna för jag känner mig lätt besviken och lite nedstämd av det resultat jag har av dessa fem kullar. Självklart tänker jag inte klaga på de ungar som lever och mår bra det finns ingen anledning till det de är helt fantastiska! Jag är självklart också glad och tacksam att mammorna mår bra, är glada och sköter sin  mammaupgift på bästa sätt. De är ju mina fina älsklingsflickor ju!  Det som är så tråkigt är att det varit ett rätt stort "svinn". Fem dödfödda ungar som alla var stora och välutvecklade det är bara så himla tråkigt att de inte fick leva det känns så orättvist onödigt och sorgligt att de inte fick chansen. Så var det lilla Ofelia som inte riktigt fungerade och som inte det vore nog verkar det just nu inte heller som lilla Orla kommer att fixa livet. Orla går inte upp i vikt trots stödmatning och nu idag bukandas hon så jag misstänker att hon fått in mat i lungorna.... :-( Är det så kommer hon inte att klara sig. Det känns också orättvist för till skillnad från Ofelia som tydligt hade något i kroppen som var fel var nog Orla frisk från början hon fick inte till diandet bara.

Förutom de sorliga frånfällena så måste jag också erkänna att jag saknar det där perfekta utställningsmarsvinet. Det som skulle vara så vältecknad och i övrigt så perfekt att de där små askarna som innehåller certmärken började vibrera av sig själva så snart detta fantastiska marsvin trädde in i en utställningslokal. Det marsvinet saknades i leveransen om man säger så. ;-)

Ett annat problem som tynger mig är att så många nu blir besvikna. Jag har nog lovat bort fler marsvinsungar än det blev. Fy så pinsamt...

Ja hem finns ju till alla ungarna minst sagt. Som det ser ut nu stannar Quagga och Parvati... ja ni läste rätt svarta Parvati och inte magpierutiga Olympe kommer att stanna här. Det handlar till stor del om öron och underfärg och på de punkterna är Parvati en dröm och Olympe... ja en mardröm då. Jag behöver jobba ed färg och öron med teckningen också men eftersom den är mer slumpartad känns det ändå som Parvati som har färgen, typen och öronen på sin sida är mycket bättre för uppfödningen än Olympe som visserligen är riktigt okej tecknad.

Tre par är klara till kelhem ett honpar och två hanepar. Lilla Q och Quagmire kommer troligen att hamna hos två olika uppfödare jag känner väl :-). Ja och två stannar hos mig. Då blir det lite jobbigt för då finns två marsvin över naturligtvis en hona och en hane när jag skulle behöva tre samkönade kompispar till plus två skojigttecknade honor till avel till två andra ställen. Ojsan hoppsan. Som sagt besvärande när ungarna inte riktigt räcker till...