Marsvin har funnits i mitt liv länge. För sju år sedan började beslutet att föda upp rasdjur växa fram på allvar.  Har nu funnits i den här världen ett tag det är minst sagt engagerande och känslomässigt. Det är verkligen alla känslor från total förtvivlan till översvallande lycka. Känslokasten är inte alltid så lätta att hantera. Allt ansvar är inte heller alltid lätt att hantera man kommer aldrig undan att det alltid måste finnas hö hemma och annan mat, ungarna som säljs ska till goda hem och man måste alltid ha koll på djurens hälsa. Även allt jobb kan vara slitsamt burarna måste verkligen mockas, djuren måste få klorna klippta, matas, vattenflaskorna det de jobbigaste pysslet måste man greja med jämt och ungar måste socialiseras. Det är mycket jobb med en marsvinsuppfödning.

Nu låter det som jag gnäller men jag tycker inte att jag gör det jag bara konstaterar att så här är det. Marsvinen är en stor del av mitt liv och så vill jag ha det. Trots allt jobb och jobbiga känslor är det utan tvekan värt det för just mig. Det här är mer jag än något annat jag någonsin gjort i mitt liv. Själva avelsbiten och umgänget med marsvinen är motorn och jag lovar att det är många hästkrafter i den. Trots att jag ofta blivit förtvivlad vilket jag blir när djur dör eller är sjuka har jag ändå aldrig tvekat. Jag ser ett uppdrag i det hela jag har en plan. Jag vill föda upp vackra magpies jag vill få till dem som de ser ut i mina drömmar. Det är ett av mina mål. Det andra målet är att öka statusen på marsvin i samhället och jag känner att mitt avelsarbete och att jag säljer mina ungar på egen hand och inte genom djuraffär är mitt kall. Jag vill göra fina marsvin och jag vill utbilda människor i marsvineri och jag vill leva mitt liv tillsammans med marsvin.

Just nu ska jag prövas extra mycket som det verkar. Risken finns att ringormen nått mig till slut. Det känns som jag tar mig igenom detta. Har varit beredd i åratal på att det en dag kommer att komma. Jag har en handligspaln. Hoppas jag har kraften för städa är inte min grej och nu måste jag sanera. Antar att det blir rent och fint här sen.

Jag är inte en som kommer att ge upp. Jag är inte en som brukar ge upp saker jag trivs med jag har till och med svårt att ge upp saker jag inte trivs med. Så marsvinen har kommit för att stanna i mitt liv de ger mig så oehört mycket. Är faktiskt säker på att denna prövning inte kommer att döda min glöd för denna känslomässiga hobby och den kommer inte att döda min kärlek för dessa underbara enorma djur i liten förpackning.

Ofta blir jag besviken på folk som lämnar marsvinsuppfödandet. Jag är den trogna typen och har som nämts svårt att lämna mina  vägar jag tagit in på. Jag har ändå förstått att det är den känslomässiga belastningen som är det som knäcker folk. Det är inte konstigt att folk inte orkar denna berg och dalbana. Jag är medveten om vad som knäcker. Detta år har varit mer känslomässigt omtumlande på marsvinsfronten än något annat år tidigare. Faktiskt är mina dalar mycket djupare än mina toppar detta år. Jag har mist fler älskade vuxna djur under kortare tidsrymd i år än någonsin tidigare och jag har haft förluster av fler ungar i år än någonsin tidigae. Det har kort sagt varit ett skitår som nu verkar toppas och avslutas med ringorm. Samtidigt vet jag att jag tidigare inte varit i närheten av så mycket eläde så jag vet att det finns hopp om bättre tider. Jag ger inte upp.