Doris fick till slut sin kull. Tre stora hanar tyvärr var de båda fina harlequinpojkarna döda men Röjar Ralf lever. Han är black magpie och vägde 99g vid födseln. Från början var han lite slö och Doris också dessutom var hon stressad och hade svårt att knyta an till sin son. Troligen var förlossningen en jobbig upplevelse, allt talar för det med två döda och två medtagna deltagare. Nu ser allt bra ut med både Doris och sonen. Han är sjukt söt Röjar Ralf och i vissa vinklar är han riktigt fin som magpie men med så dålig rygglinje kommer man inte långt. ;-) 

Jag antar att jag skulle ljuga om jag påstod att jag är helt nöjd med kullarna för jag känner mig lätt besviken och lite nedstämd av det resultat jag har av dessa fem kullar. Självklart tänker jag inte klaga på de ungar som lever och mår bra det finns ingen anledning till det de är helt fantastiska! Jag är självklart också glad och tacksam att mammorna mår bra, är glada och sköter sin  mammaupgift på bästa sätt. De är ju mina fina älsklingsflickor ju!  Det som är så tråkigt är att det varit ett rätt stort "svinn". Fem dödfödda ungar som alla var stora och välutvecklade det är bara så himla tråkigt att de inte fick leva det känns så orättvist onödigt och sorgligt att de inte fick chansen. Så var det lilla Ofelia som inte riktigt fungerade och som inte det vore nog verkar det just nu inte heller som lilla Orla kommer att fixa livet. Orla går inte upp i vikt trots stödmatning och nu idag bukandas hon så jag misstänker att hon fått in mat i lungorna.... :-( Är det så kommer hon inte att klara sig. Det känns också orättvist för till skillnad från Ofelia som tydligt hade något i kroppen som var fel var nog Orla frisk från början hon fick inte till diandet bara.

Förutom de sorliga frånfällena så måste jag också erkänna att jag saknar det där perfekta utställningsmarsvinet. Det som skulle vara så vältecknad och i övrigt så perfekt att de där små askarna som innehåller certmärken började vibrera av sig själva så snart detta fantastiska marsvin trädde in i en utställningslokal. Det marsvinet saknades i leveransen om man säger så. ;-)

Ett annat problem som tynger mig är att så många nu blir besvikna. Jag har nog lovat bort fler marsvinsungar än det blev. Fy så pinsamt...

Ja hem finns ju till alla ungarna minst sagt. Som det ser ut nu stannar Quagga och Parvati... ja ni läste rätt svarta Parvati och inte magpierutiga Olympe kommer att stanna här. Det handlar till stor del om öron och underfärg och på de punkterna är Parvati en dröm och Olympe... ja en mardröm då. Jag behöver jobba ed färg och öron med teckningen också men eftersom den är mer slumpartad känns det ändå som Parvati som har färgen, typen och öronen på sin sida är mycket bättre för uppfödningen än Olympe som visserligen är riktigt okej tecknad.

Tre par är klara till kelhem ett honpar och två hanepar. Lilla Q och Quagmire kommer troligen att hamna hos två olika uppfödare jag känner väl :-). Ja och två stannar hos mig. Då blir det lite jobbigt för då finns två marsvin över naturligtvis en hona och en hane när jag skulle behöva tre samkönade kompispar till plus två skojigttecknade honor till avel till två andra ställen. Ojsan hoppsan. Som sagt besvärande när ungarna inte riktigt räcker till...

Min farmor har somnat in. Hon blev nästan 92 år. Det finns massor att berätta om henne, hennes liv och om hur mycket jag tyckte/tycker om henne och om hur saknad hon är. Det känns inte som jag kan ge henne rättvisa i en liten text hur jag än försöker så jag nöjer mig med att berätta att hon var en färgstark person och den envisaste människa jag någonsin mött. Hon hade ett gott hjärta och massor av humor. Ingen kunde deklamera och minnas dikter om hon.

Hon är för alltid älskad och saknad.