Rasuppfödare avlar efter en i förväg skriven standard detta gäller alla arter. Man avlar alltså inte för att göra sin ras så extrem som möjligt som många tror. Trots det så har aveln enligt många urartat främst hos vissa hund, katt och fiskvarianter. Jag antar att det är för att uppfödarna kan de tycker att det är kul och för att standarden de följer är för löst skriven och ger för stort utrymme för egna tolkningar. Det kommer aldrig att födas upp marsvin med ansikten tillplattade som perserkatter (inte till utställning åtminstone) det står uttryckligen i standaren att de inte ska vara för korta. När det gäller typen på marsvin oavsett ras finns ett ideal de ska ha korta breda huvuden, platta hängande öron och stark kobbig kropp med god resning men det står också att dessa drag inte ska överdrivas har de för kort nos betraktas det som ett fel och de marsvinen får absolut inga utmärkelser. Det här lägger man stor vikt på. Övriga saker man avlar på är ju färg och pälstyper där är det olika för varje ras. Jag kan villigt erkänna att jag är totalt okunnig när det gäller vad som står standarden för långhår och strävhår eftersom de inte intresserat mig men när det gäller korthår läggs mycket krut på färgen och teckningen. Jag väljer nu att inte kommentera vidare något om långhår eller strävhår eftersom jag inte anser mig påläst det finns för många redan som skriker en massa om saker de inte vet något om. Korthår däremot intresserar mig och jag tycker nog att man utan tvekan kan påstå att korthåriga marsvin i fångenskap aldrig på något sätt kan bli handikappade på grund av sin färg och det är ju färgen och teckningen vi korthårsuppfödare jobbar med.

Trots att man har en genomtänkt standard att luta sig mot finns det ändå vissa problem att tampas med och var och en måste ta sitt ansvar för sin avel. Marsvin anses tåliga när det gäller inavel vad det innebär vet jag inte riktigt om det är sant vet jag inte heller. Vad jag vet är att inavel i sig inte ger missbildningar som ofta påstås men om genetiska fel finns i en tajt avelsgrupp kommer de att synas vilket de inte gör om man avlar med en bred avelsbas. Stoppar man in skit kommer skit ut har man en helt frisk stam kommer helt friska djur ut. Därför kan man linjeavla hårt och få bara frisk avkomma visst kan man det men hur vet man att de djur man väljer att arbeta med är helt friska? Har man en väldigt dokumenterad stam kan man nog göra detta men jag tror man ska vara försiktig med sånt personligen skulle jag inte våga och jag tror inte många vill linjeavla det är för svårt.

Det finns dock ett par åkommor som faktiskt ökar med inavel och det är försämrat immunförsvar och reproduktionsproblem. Det finns ganska få rasuppfödare i vårt land och de har inte samma smak så det är inte många som föder upp varje variant. Det är ett problem för det gör automatiskt att det finns för små avelsbaser i princip alla marsvinsraser och varianter det tvingar uppfödarna att avla tajtare än de egentligen vill. Det behövs utan tvekan fler uppfödare, ;-) Vissa varianter drabbas av dessa smala avelsbaser jag tänker främst på self black en fantastiskt vacker variant som är känslig för inblandning av "nytt blod". En self black ska var vädigt väldigt svart pälsen ska var kolsvart ända ned till skinnet det är svårt att få till och blandar man in något annat tappar man genast svärtan. Detta har lett till att de svarta har hållits rena från andra varianter kanske lite för väl och det straffar sig det är stor dödlighet på honorna vid avel. Dessa problem gäller absolut inte alla raser och varianter utan i princip alla är helt okomplicerade trots de smala avelsbaserna men vi uppfödare måste vara vaksamma och hitta felen snabbt vilket är svårt. Samtidigt finns det en väldig fördel med stamtavlorna som förs med rasdjuren man hittar fel där och i regel finns få genetiska sjukdomar bland rasdjur. Bettfel tror jag knappt existerar i någon ras eftersom de lätt kan uteslutas ur aveln däremot dyker det ibland upp på grossistdjur.

Detta är de problem jag kan se med rasavel man ska vara öppen med problemen tycker jag. Man ska vara öppen med fördelarna också och det finns oändligt med fördelar med planerad avel. När man har reg.bevis/stamtavla på djuren kan man hålla koll på släkten i generationer bakåt det är ett fantastiskt verktyg. Genom detta kan man undvika inavel och rensa ut de djur som blivit sjuka. Detta kan jämföras med grossistuppfödarna där de troligen har liten eller ingen koll på sjukdomar eller släktskap.

Frågan om det är okej att avla efter utseende rent moraliskt är ju intressant. Jag säger ja. Jag tycker inte att det är något fel med det så länge man tänker på att föda upp friska djur. Att avla mot en standard är utan tvekan en kreativ verksamhet som kan jämföras med konstnärligt skapande. Det i sig har ett stort värde. Djuren själva skiter ju fullkomligt i hur de ser ut och deras personligheter sitter inte i utseendet så spelar det då någon roll om de är champion eller eller virvelpet? Jag tycker inte det spelar någon roll alla marsvin är lika mycket värda för sina ägare. Så om det finns folk som vill ha marsvin som har ett speciellt utseende så tycker jag att det är självklart att de ska få välja marsvinet efter utseende. Alla marsvin är faktiskt mer eller mindre trevliga och alla är underbara så att välja marsvin efter temperament är det ju ingen mening med. Det är ju utseendet som skjiler sig. Jag har valt i princip alla mina marsvin efter utseende och har blivit nöjd varje gång. Jag vill bara ha korthår i spännande färger och teckningar jag vill inte ha andra marsvin även om det finns fina exemplar av andra raser också. Jag undrar vad är det för fel med att välja djur efter utseende? Ärligt talat tror jag alla gör det även om vissa inte vill erkänna det.

Att ställa ut ocvh tävla i utseende kan tyckas konstigt men bara om man missförstått vad som faktiskt försegår på en utställning. Det handlar inte om tävlandet eller vinnandet av utmärkelser i sig, inte alls faktiskt. Det man gör på en utställning är att få bekräftat att man är på rätt väg med sin avel och sin djurhållning. Går det bra på utställningen blir man glad för att man lyckats med allt slit som det innebär att sköta om sina älskade djur och för att man får veta att man plockat fram rätt djur och tänkt rätt i avelsarbetet. Inte minst träffar man andra uppfödare/utställare att prata marsvin med. Det är ärligt skitkul med utställningar och viktigt för att man ska veta att man gör ett bra jobb.