Nougat har lämnat ett stort hål efter sig. Jag har ont i huvet av allt gråtnde och jag är minst sagt stingslig.  Jag hade en vecka på mig att lära mig acceptera att jag skulle mista honom för mig var det väl bra men för honom hade det varit bättre om jag hade gett upp tidigare och inte hållit honom levande med stödmatning i flera dagar efter att han slutat äta bara för att jag inte kunde... Kärlek är inte alltid en bra sak...

Jag jobbade några timmar i går kväll och det var både bra och dåligt. Att plocka restpallar är väl den bästa terapi jag kan tänka mig men att sitta i kassan en sorgens dag är en mindre katastrof. Jag hade liksom ingen buffert när ett pris inte var inlagt började jag nästan gråta av hopplöshet över att allt var så jävligt och när en kund kom med en massa krångliga kuponger kände jag att det var över min förmåga så jag rymde fältet. Nej då jag lämnade inte kassan och sprang men nästan jag hade löst en rast och den nyrastade kom precis tillbaka så jag lät honom ta över så jag kunde snubbla in i burkummet och gråta en skvätt.

Mina jobbarkompisar är bra folk och de tröstade mig. De som tröstade mig mest var de som själva inte har djur och egentligen inte förstod vad jag gick igenom de gav mig en viktig insikt som verkligen får mig att kunna gå vidare. De sa denna klyschiga kommentar som man alltid får höra när djur dör "-Det är därför man inte ska ha djur det är så jobbigt när de dör". I går förstod jag att det är precis tvärt om. Att man känner sorg när ett djur dör bevisar att man älskat sitt djur och att man har förmågan att älska sina djur. Det gör en till en bra matte/husse tycker jag. Ju mer man saknar det djur man mist desto mer antar jag att det djuret gett en glädje när det levde. Jag fick leva med Nougat i drygt 4,5 år och han dog bara en av de dagarna de andra har han gett mig glädje den glädjen är värd sorgen många gånger om.

Jag orkar inte ge ett detaljerat porträtt av Nougat. Det är för svårt och jag är fortfarande för ledsen men jag lägger in några bilder. Det enda jag vill säga är att han är det marsvin som hittills betytt mest för mig i mitt liv. Han var som ingen annan så speciell och så intresserad av att umgås med sin matte. Han var så mycket av allt. Han var också min första magpie och något av stamfader för hela min uppfödning. Tack Nougat för att jag fick ha dig hos mig och tack Nougat för alla fina avkommor du lämnat åt mig att förvalta. Tack älskade Nougat.