Bara för att bilderna finns och för att hon finns i mitt hjärta vill jag visa min älskling Svea!

Lemon är död det gick inte... Nu vet jag jag höll henne vid liv och lät henne lida i onödan... Hon var ju lite piggare ett tag så jag fick hopp men sen blev det inget bra mer. Älskade Lemon Lace vi fick en aldeles för kort tid tillsammans. Hon var ett snällt marsvin som inte gjorde så mycket  väsen av sig men som var lätt att tycka om. Saknar henne.

Fy vilket dåligt samvete jag har. Jag vet att det aldrig var min avsikt att skicka henne i döden men det känns ändå så när man tagit beslutet att para en hona och det går åt skogen. Det omöjligt att inte känna skuld.  Hon var dessutom lite tjock så jag var osäker på om det var så smart att para henne ändå tog jag det beslutet. Dumt. Så var jag ju sjuk och väldigt orkeslös så jag antar att jag missade tecken på att Lemon inte mådde bra... om jag gjort det hade jag kanske kunnat vända det hela innan det var försent. Jag vet att jag gjorde mitt bästa men jag vet också att det kunde ha gått bättre om jag gjort vissa saker annorlunda.

Andra sidan av myntet är mutrare. Lillpojken lever! Han äter och busar som vilken liten marsvinspojke som helst! Han mår fint! Fortfaranade är han en liten prick bara och jag vet att handmatade marsvinsungar kan ge upp men det ser inte ut att vara något fel på honom alls. Han är onödigt söt och om allt går som det ska kommer han att stanna här och bli pappa till en himla massa harlequinbebisar!     Som ni ser är han söööööt! Han blev också mycket sötare sen han flyttade in till Quidditch, Merope, Lily och alla ungarna. Nu blir han tvättad av mammorna och leker med de andra ungarna och spanar på sina burkompisar så han vet hur marsvin ska vara. Han har börjat sitta knaprandes i matskålen och han äter hö och gräs också. Däremot diar han inte så jag fortsätter att mata honom med Fortimel.

I helgen ska vi stugan och höstfixa. Katterna följer med och lillkillen.