Jag gjorde det i all fall... hjälpte de små skruttungarna att dö. Det var uppenbart att de inte skulle klara sig de låg bara på sidan och sparkade med benen och gapade efter luft. Hur länge skulle de göra det tro? Nej det var inte okej att låta dem ligga så. Nej jag känner mig inte duktig som gjorde det. Det kändes inte skönt efteråt även om jag måste säga att det gick så snabbt och smidigt som det kan. Bara djävligt känns det. Att slå sönder något så fantastiskt vackert mirakel som ett litet marsvinshuvud. Så fel kändes det men det var samtidigt det enda vettiga att göra i det läget. Helt sjukt. Nu är de begravda med sin bror som dog under natten.

Den som mår sämst av de överlevande i familjen nu är Lemon. Hon toxar och kan inte ta emot mat... Nej jag klarar inte att slå ihjäl ett vuxet marsvin... jag kan inte. Lilla älskade Lemon vad hemskt detta är.

Bröderna som lever än lever. De äter, kissar, bajsar, är varma, kan röra sig och är kontaktbara. Jag matar varannan timme ungefär. Kanske kommer det att gå men de darrar så himla mycket det kan väl inte vara bra? Jag vill att de ska få leva. Vi kämpar vidare.

Den lille killen med bläsen dog i natt. Lemon mår skit hon vill inte äta om jag matar låter hon maten bara rinna ut eller ligga kvar i kinderna som på en hamster. Inte stort hopp om henne heller. Hon dreglar och luktar illa. Jag är förtvivlad! De två piggaste ungarna är ganska pigga och äter men de darrar massor när de rör sig. Antagligen är deras kroppar inte klara för detta och troligen kommer de inte att klara sig heller. Det jobbigaste just nu är de två som bara ligger och kravlar. Jag borde hjälpa dem med vad som måste göras men jag kan/vill inte. Vet inte hur medvetna de är. Jag är en kass matte som inte kan avsluta deras lidande. Gråter.