Grattis Lily och hennes syskon som fyller två år idag! Hurra hurra hurra hurra!!!

Nu är det snart dax för babyboom här! Lily och Pansy ska få sina ungar nästa vecka och Merope något senare. Det är snart ju och jag drabbades nyss av det där oroliga spända bebisväntandet som uppfyller en så totalt när det börjar bli dax. Alla tre verkar må bra. Pansy är lite kinkig med maten inte så att hon äter dåligt utan hon är lite kräsen. Vitkål och äpple vill hon inte ha men paprika, hö och gräs går ner i en väldig fart. De andra äter allt men har inte gått upp så mycket i vikt. Det var ju rätt struligt i deras bur när jag prcis satt ihop gruppen det kan ha tagit lite på vikten men nu är det jättelugnt och trevligt i flocken. Jag har ju trott att Lily äntligen har en rejäl kull i sin mage och inte bara tvillingar nu igen men nu är jag tveksam det kanske bara är två... eller tre är min gissning. Pansys mage är stenhård och bucklig, fyra tror jag den lillaplutthonan har där inne. Merope är inte så tjock men hon ska ju få senare än de andra. Jag har ju trott att det bara är en där men nu börjar jag undra om det inte kan vara två trots allt för det sparkar så "utspritt". I dag är jag oroligt nervös i morgon kanske lyckligt förväntasfull. Åh det är nervpåfrestande att vänta marsvinsbebisar!

Här trivs jag i min soffa. Lite tjatigt är det men jag måste få skriva det igen att oj vad skönt det är att vara hemma igen efter en jobbarhelg! Tio timmar på lördagen och åtta på söndagen. Mördande men självvalt det är bra pengar på helgen så nu är det jättehärligt!

I fredags mötte jag tanten som bor under oss hon var jättearg för att H går så dunsigt på golvet. Hon hade inte kunnat sova på tre år för att vi gick så hårt på golvet... Någon marsvinslukt störde henne inte men när vi städade burarna i Hs rum på kvällarna i flera timmar då lät det illa och marsvinen dunkade när de drack i sina vattenflaskor så det skakade i väggen. Hm... nej det städas inte i marsvinsburar flera timmar varje kväll åtminstone inte i Hs rum där det bara står en bur som städas var tredje dag. Men jodå det gjorde vi visst det och hon visste hur illa det låter när man skramlar med gallerburar. Det tog ett tag att förklara att vi inte har gallerburar och att nästan alla marsvin bor i köket och inte i Hs rum. Tillslut tror jag att hon förstod att det inte var burarna som skramlade utan Hs numera utkastade mycket dunkiga och skramliga metall loftsäng. Jag lovade henne att vi skulle smyga på golvet och att aldrig mocka buren i Hs rum efter elva på kvällen. Hoppas hoppas att hon kommer att kunna sova nu så det inte blir en massa bråk. Lite stressande är det när grannarna klagar men jag tycker mest synd om henne tänk att ha byggt upp detta under tre år och fantiserat så vilt. Ja visst är min tonårsson rätt stor och yvig i rörelserna på tonåringars vis inte rör han sig smidigt och tyst som en katt men han stampar verkligen inte i golvet. Jag springer ju ut och in in i hans rum och matar marsvin om kvällarna så det kanske är jag som stampar.men nej det höll hon inte med om. Envis. När vi pratat ett tag var hon inte arg längre och jag hoppas att vi kommer att kunna lösa detta. Jag förstår att man ligger och retar upp sig på störande ljud om man inte kan sova jag kan även förstå att hon legat där och hittat på egna förklaringar på alla ljud och tillslut byggt upp detta raseri. Att hon inte sagt något på denna tid kan ju verka helkonstigt och jag blev lite sur på det först men hon är en väldigt blyg och försiktig person. Men lite dumt var det allt eftersom vi inte kunde ändra något eftersom vi inte visste att det fanns något problem. Jag kan säga att golven nog är rätt tunna för visst hör vi grannarna ovanpå gå omkring men jag har aldrig haft en tanke på att det skulle kunna vara störande. Vilken tur att vi har pratat med varandra nu så hon inte retat upp sig så mycket att hon hittar på att bli störd av marsvinen... för det är min skräck. Jag frågade henne noga om lukt och om det kom ner spån och hö på hennes balkong men det var tydligen inga problem... puh. Jag ska söka upp henne om några dar och fråga hur det går.

När det gäller mig finns inga snaskiga detaljer... nä då inga nyheter. När jag möter någon som jag inte träffat på länge och de frågar hur allt är så kan jag bara rapportera vad som händer i marsvinsburarna och hur lång sonen blivit. Inte så spännande kanske...

Ibland drabbas jag ändå av små uppenbarelser oftast får jag för mig att jag är konstig som inte vill ha något förhållande och lugnar mig snabbt ,med att jag är så nöjd med mitt liv som det är och det är jag verkligen. Inte ens i mina dagdrömmar om framtiden finns en partner utan jag drömmer verkligen om att få bo själv med mina djur och son (som ska flytta när han blir stor så jag blir härligt oberoende sen). Men idag på morgonen hände något skumt. Eftersom jag inte tycker att mitt privatliv är så omvälvande kan jag lika bra blotta mig i bloggen... Jag var inne på FB och snokade på vad mina vänner höll på med och hittade en ungdomskärlek ja man man kan nog kalla honom ett ex. Till min stora förvåning började jag gråta fullkomligt hejdlöst. Saknad var ordet som slog mig... ja visst saknar jag L men mest var det något annat jag saknade. Plötsligt kände jag för första gången sen jag var typ 20 och ville ha en pojkvän att dela livet med ( på den tiden bara för att det är normen) att jag ville det igen. Konstig känsla. Jag kände ensamhet, jag minns inte om jag känt mig ensam en enda gång sen jag var liten. 

I min ungdom flirtade jag runt en del sådär lite lagom. De senaste tolv åren har jag varit singel och det har inte varit mycket att rapportera under den tiden, nja lite kanske men inget av betydelse. Nöjd är jag med detta. Just nu finns ingenting av intresse... skittrist faktiskt inte ett span så långt ögat når och jag har blivit tjock och ful...  Ja idag fick jag för mig att jag skulle bli snygg och smal ( nu förstår ni allvaret i detta va) jag tog fram min magtränargrej och höll på tills magmusklerna skrek. Det kan bero lite på att jag pratade Svettis med I i telefon igår men mest för att jag ville av med min fula mage.

Ja det finns några män som haft en betydelse i mitt liv. Larvig som jag är tänker jag räkna upp dem på en lika larvig lista. Inte för listans skull utan för att jag och ni ska förstå min konstiga reaktion när jag hittade L på FB.

C min första kärlek jag var 12 år. Inget hände med han var söt.

L det var han som jag hittade på FB. Jag var 16 sen hade vi några flirtar till och från i flera år. Få människor jag mött i mitt liv har varit så viktiga för mig. Jag var kär i honom men mest var vi väl lite som syskonsjälar vi var nog mer ämnade som vänner än som partners. Jag var inte snäll mot honom... nej det var ett missförstånd och inte meningen men jag har jättedåligt samvete fortfarande. 

M kort och intensivt.

P jag var tokkär i honom. Snygg, cool och spelade gitarr i ett band... hur sexigt är inte det? Efter en tids trånande blev vi ett par i ett stormigt år. Vi försökte bo ihop. Känslosamt och intensivt men min fantasi hade spelat mig ett spratt han var inte lika cool på nära håll. Nåja han är nog en bra person men vi var inte gjorda för varandra.

J han som jag aldrig fick. Han är mannen i mitt liv men det har han ingen aning om.

P det är så orättvist att inte ta med honom då vi var ett par i elva år och har ett barn ihop. Jag har inte så bra perspektiv på detta men jag kan säga att så känslostyrt var inte detta. Ingen stormig passion direkt men efter besvikelsen med J och den känslosamma tilltufsningen med den andra P var det lungt och tryggt. Då behövde jag tryggheten men nu är ett förhållande av denna typ fullkomligt onödigt.

Back to ruta ett finns inte de rätta kännslorna kan jag lika bra skita i det när livet fungerar utmärkt ändå. Dagens kris är över. Punkt.

Meeh vad blöt jag blir hela tiden!

I morgon börjar sonen skolan. Klockan är 11.56 jag har väckt honom tusen gånger men han ligger fortfarande i sängen! Oj oj oj hur ska det gå?

Har jobbat kväll då är jag inte så sugen på att lägga mig när jag kommer hem fast jag borde. H börjar skolan i övermorgon och vårt dygn är inte helt korrigerat ännu... Jag som förälder borde väl föregå med gott exempel och lägga mig nu skulle jag tro men jag vill mocka två burar till och rasta innevånarna... dessutom är jag inget trött alls.

Elie var rätt eländig i går kväll och i morse men är nu lite piggare. Hon äter bra men andas rossligt och synligt. Hon tjafsar med sina burkompisar det är inte ett bra tecken för det är inte ett normalt Eliebeteende. Hon verkar även lite stel och konstig i bakkärran men det kanske är för att hon ligger mer stilla och stelnar till. Nåja hon låter mindre nu och var väldigt sugen kvällshö och även på eftermiddagsgräset.

Merope är visst dräktig! Här har jag gått omkring och spridit lögner om henne.

Jag är lite inne på att bli pet-domare. Idag fick jag en barnslig lust att träna så jag skrev ihop bedömningslappar på alla mina djur. Jättetråkigt att skriva 27 lappar för hand... men desto roligare att försöka bedöma dem. När Merope satt där framför mig på plattan tyckte jag att hennes mage nog var lite rund och hård trots allt. Jag la händerna runt den ett tag och plötsligt kände jag små fosterrörelser! Yes! Hon är inte så tjock så det är väl inte så många där inne skulle jag tro. En eller två tippar jag på. Inget parningsdatum har jag heller men troligen kommer denna kull senare än de andra två.

Låtsas bedömningen då? Jodå det gick nog rätt bra faktiskt. Poängen jag fick ihop såg rätt normala ut och de som jag anser vara bäst gick det bäst för också så jag hade nog lite koll. Problemet med att bedöma sina egna djur är bara att man vill ge fullt på temperament på dem alla ;-).

Elie mår inget vidare idag. Hon andas rossligt igen och nu är hon trött också. Äter gör hon men det är ingen vidare fart på henne. Hon har fått Bactim. Jag är orolig.

Ny omröstning 

Den gamla om djurutställningar tycker jag är intressant. Den handlade om vad som driver folk att ställa ut djur förutom umgänget med likasinnade personer. Resultatet var jätteintressant. Något fler röstade att de ville ställa ut sina djur för att de gillar att göra det helt enkelt. Gillar tävlingsmomentet och möjligheten att få finnas i den miljön. Aningen färre men det var jämt, röstade att de ställer ut djur för att få vägledning i sitt avelsarbete. 

Själv tillhör jag nog kategori två jag är nog mer avelsinriktad än tävlingsinriktad. Jag är också väldigt medveten om att jag behöver hjälp att se mina djur med andra ögon. Man blir så lätt hemmablind och förblindad av kärlek ;).

Men jag gillar själva tävlandet också. När jag var yngre och åkte på djurmässor och utställningar utan att ha djur med blev jag alltid så avundsjuk på de som hade djur med där. Att ha marsvin eller katt är så osynligt. Hundfolk träffas ju hela tiden och kan prata med varandra men vi som har våra djur hemma råkar så sällan på likasinnade/eller upptäcker inte att vi råkat på likasinnade. Vi marsvinsfolk behöver våra utställningar för att få blomma ut och babbla marsvin med jämna mellanrum, det är så kul!