När det gäller mig finns inga snaskiga detaljer... nä då inga nyheter. När jag möter någon som jag inte träffat på länge och de frågar hur allt är så kan jag bara rapportera vad som händer i marsvinsburarna och hur lång sonen blivit. Inte så spännande kanske...

Ibland drabbas jag ändå av små uppenbarelser oftast får jag för mig att jag är konstig som inte vill ha något förhållande och lugnar mig snabbt ,med att jag är så nöjd med mitt liv som det är och det är jag verkligen. Inte ens i mina dagdrömmar om framtiden finns en partner utan jag drömmer verkligen om att få bo själv med mina djur och son (som ska flytta när han blir stor så jag blir härligt oberoende sen). Men idag på morgonen hände något skumt. Eftersom jag inte tycker att mitt privatliv är så omvälvande kan jag lika bra blotta mig i bloggen... Jag var inne på FB och snokade på vad mina vänner höll på med och hittade en ungdomskärlek ja man man kan nog kalla honom ett ex. Till min stora förvåning började jag gråta fullkomligt hejdlöst. Saknad var ordet som slog mig... ja visst saknar jag L men mest var det något annat jag saknade. Plötsligt kände jag för första gången sen jag var typ 20 och ville ha en pojkvän att dela livet med ( på den tiden bara för att det är normen) att jag ville det igen. Konstig känsla. Jag kände ensamhet, jag minns inte om jag känt mig ensam en enda gång sen jag var liten. 

I min ungdom flirtade jag runt en del sådär lite lagom. De senaste tolv åren har jag varit singel och det har inte varit mycket att rapportera under den tiden, nja lite kanske men inget av betydelse. Nöjd är jag med detta. Just nu finns ingenting av intresse... skittrist faktiskt inte ett span så långt ögat når och jag har blivit tjock och ful...  Ja idag fick jag för mig att jag skulle bli snygg och smal ( nu förstår ni allvaret i detta va) jag tog fram min magtränargrej och höll på tills magmusklerna skrek. Det kan bero lite på att jag pratade Svettis med I i telefon igår men mest för att jag ville av med min fula mage.

Ja det finns några män som haft en betydelse i mitt liv. Larvig som jag är tänker jag räkna upp dem på en lika larvig lista. Inte för listans skull utan för att jag och ni ska förstå min konstiga reaktion när jag hittade L på FB.

C min första kärlek jag var 12 år. Inget hände med han var söt.

L det var han som jag hittade på FB. Jag var 16 sen hade vi några flirtar till och från i flera år. Få människor jag mött i mitt liv har varit så viktiga för mig. Jag var kär i honom men mest var vi väl lite som syskonsjälar vi var nog mer ämnade som vänner än som partners. Jag var inte snäll mot honom... nej det var ett missförstånd och inte meningen men jag har jättedåligt samvete fortfarande. 

M kort och intensivt.

P jag var tokkär i honom. Snygg, cool och spelade gitarr i ett band... hur sexigt är inte det? Efter en tids trånande blev vi ett par i ett stormigt år. Vi försökte bo ihop. Känslosamt och intensivt men min fantasi hade spelat mig ett spratt han var inte lika cool på nära håll. Nåja han är nog en bra person men vi var inte gjorda för varandra.

J han som jag aldrig fick. Han är mannen i mitt liv men det har han ingen aning om.

P det är så orättvist att inte ta med honom då vi var ett par i elva år och har ett barn ihop. Jag har inte så bra perspektiv på detta men jag kan säga att så känslostyrt var inte detta. Ingen stormig passion direkt men efter besvikelsen med J och den känslosamma tilltufsningen med den andra P var det lungt och tryggt. Då behövde jag tryggheten men nu är ett förhållande av denna typ fullkomligt onödigt.

Back to ruta ett finns inte de rätta kännslorna kan jag lika bra skita i det när livet fungerar utmärkt ändå. Dagens kris är över. Punkt.