Nej då jag är inte klar med denna serie än...

Jag skaffade internet rätt sent... eller jo jag hade haft det tidigare men var utan i några år, ja nu är jag ju minst sagt beroende. Jag antar att det var väl fem år sedan och där satt jag och dräglade över snygga akvarieinredningar och så följde jag tyst debatterna på olika husdjurssajter mest var det marsvin, akvarier och siameskatter som fångade mitt intresse. Redan då slogs jag av och förfärades av ett antagande som serverades som fakta både här och var och fortfarande gör det. I flera år har jag verkligen försökt förstå detta men absolut inte lyckats.

Kan någon förklara för mig varför det finns en massa folk som tror att de som ställer ut marsvin och avlar efter en rasstandard inte bryr sig om sina marsvin som individer utan ser dem bara som genetiska prylar som man kan vinna hedrande utmärkelser med? Allvarligt jag förstår inte detta hur mycket jag än grubblar och funderar får jag inte detta påstående att låta det minsta vettigt!

Det är nästan så att folk verkar tro att ett marsvin som är champion gosar man inte med de är till för att titta på. Bara tuffsiga blandraser har ett värde för sin egen skull. Inget kan ju vara mer fel än detta det ena utesluter inte det andra. Personligheten sitter ju inte i utseendet som bekant. Jag som uppfödare måste verkligen välja att spara bara de djur som jag tror kommer att ge det bästa resultatet i min avel. Jag kan inte spara de andra för då blir jag ju överbelammrad av djur... det går ju inte. Det här är ju ett val man måste göra. Det betyder ju inte att de djur jag väljer bort är sämre de har kvaliteter som är lika viktiga.

De djur jag väljer att spara har så många funktioner i vårt hem.  I första hand är de alltid familjemedlemmar och deras personlighet är deras viktigaste värde. Jag älskar mina djur och de har alla sina små specialiteter. De som individer är alltid det som betyder mest för mig. Men jag är ju uppfödare av rasdjur därför väljs ju de djur som jag sparar ut på raskriterierna från början så alla har ju utöver rollen som gosedjur/familjemedlem även en uppgift som avels/utställningsdjur. Jag kan inte se några motsättningar med detta de här rollerna utesluter ju inte varandra.

Det finns någon konstig uppfattning om att uppfödare/utställare inte uppskattar sina djur som individer men enligt mig är det självklart att vi gör det. Man ägnar ganska mycket tid åt/med sina djur om man håller på med utställning och avel så det går inte att undvika att lära känna dem och tycka om dem. Självklart är umgänget med djuren en drivkraft. Självklart tycker uppfödarna/utställarna om sina djur och känner dem väl. 

Det finns så många hobbies och så många sätt att vinna ära och berömelse på som är lättare och mer lönsamma än att föda upp och ställa ut djur! Så är det bara ära och berömelse man vill ha är ju marsvinshobbyn väldigt olönsam och arbetskrävande. Min slutsats är att marsvinsuppfödare/utställare inte skulle hålla på med denna jobbiga verksamhet om de inte tyckte om marsvin och bydde sig om dem som individer. De största vinsterna med denna hobby är absolut inte prisrosetter eller att få sitt namn på listan över årets bästa uppfödare utan det är självklart att få dela sin tid med dessa underbara djur och få lära känna dem som individer.

Än en gång vill jag säga att jag inte tror jag är unik utan jag tror andra uppfödare/utställare känner likadant.

Jag trimmar. Semester är beviljad så nu ska jag åka till Järbo-stämman och ställa marsvin! Det är inte klokt vad jag längtar!

Äntligen ska jag ställa i ras fast gud vad rädd jag är att det inte kommer att bli av. Det är konstigt vad vissa marsvinsförluster sätter djupa spår. Fortfarande är jag helt förtvivlad över att jag miste både Trevor och Weasley i höstas, mina båda unga hanar som jag skulle spara och som jag på nolltid fäste mig vid så mycket. Jag kände det så tydligt idag när jag trimmade Alastor att jag inte tagit honom till mig, jag litar inte på honom. Jag är så rädd att han ska dö. Jag går hela tiden och kollar honom och letar efter fel , jag väger honom oftare än någon annan och kollar hans andning dagligen. Det finns ingen anledning Alastor är fullt frisk men jag buntar ihop honom med de andra två. Undermedvetet tror jag att alla fina hanar som jag själv fött upp kommer att dö plötsligt utan anledning. Jag måste komma över det och ta till mig Alastor han förtjänar det för han är verkligen ett fantastiskt marsvin!

Men jag har verkligen haft en sjuk otur med just hanar. Eller så känns det bara så för att jag förut tog dem för självklara jag såg dem som odödliga men så har det inte varit mina hanar har dött som flugor på sista tiden. Jag inbillar mig att jag gör fel och känner mig som en kass marsvinsmatte. Jag antar att jag överreagerar men faktum är att jag miste en vuxen och två unghanar innom en månad i höstas det sätter spår. Så har tre som jag tänkt spara till avel fått fatty eye och då tycker jag inte att jag kan ha dem kvar eftersom de tar så mycket plats... då säljer jag dem och även om de får det bra så mister jag ju dem ändå.. så jobbigt!

Jag sätter in en bild på Alastor när han var en liten bebis som jag stödmatade för jag var så rädd att mista honom. Han var så liten då och kanske lite vek. Men nu strålar han av hälsa jag måste slappna av...

Samma dag som Firefox fyllde fyra veckor satt han och snuttade på mamma Babinski. Det var så sött fast oj vad hon skämmer bort sina barn! Jag hade inte hjärta att flytta den lille skrutten och bestämde mig för att han skulle få bo kvar ett par dagar till han är ju ändå inte så kurrig och intresserad av honorna. Igår morse då Zabini brunstade då... var han inte sen att ta för sig precis. Han åkte ut genast och bor nu med Victor. Hoppas inte Zabini blev dräktig nu. Tonårsmorsor vill vi inte ha här...

När som helst nu kommer det folk och hämtar Steam den förste av småungarna som får flytta. Det känns som ett bra hem men jag är som vanligt lite deppig över att han lämnar oss. Alla ungarna i båda kullarna är så himla fina att jag känner mig lite snål på dem...

När Firefox och Victor flyttade ihop satte jag ihop Alastor och James också det verkar funka. De sitter längst upp i stora burskåpet. Ogg och Jordan som satt där tidigare har flyttat till en liten bur. Jag vill inte att Jordan ska springa runt en massa med sitt skadade ben. Benet är tjokt runt hasleden och hon gå inte på det. Hon har haltat ett tag och blivit värre jag är osäker om det är en skada eller om det kan ha blivit någon annan typ av pålagring ell cellförändring i benet eftersom det känns så hårt och konstigt. Stackars Jordan annars äter hon bra och verkar vara vid gott mod. Jag vet inte vad en veterionär gör med ett sånt ben men jag funderar på att kolla upp det.

Ute snöar det, blä! För två år sedan kan man läsa i min blogg att jag plockade gräs till marsvinen precis den här tiden... i år har jag lyckats hitta ja... några löjliga små strån och maskrosblad små som guppyyngel. Nej nu vill jag ha gräs och shortsväder!

Dolly mår rätt okej hon var inte så pigg i måndags men nu ser hon rätt bra ut. Hon äter hungrigt och piper inte vid kissning för tillfället i all fall. Fast hon är så smal så smal...

Lily är inte smal en rejäl gravidmage har hon. Hon verkar må bra och jag ska snart ta upp henne och väga och kolla henne lite. Ja... hon ska på rutinkontroll på mödravårdcentralen alltså ;)

Nej jag kan inte åka och avliva ett marsvin som blir så lycklig av en liten bit paprika... Hon är inte bra det är hon inte men hon har fortfarande så pass mycket livsgnista att jag inte har hjärta att ta livet ifrån henne än. Smal är hon och stinker gör hon men hon äter och föser undan de andra om de tagit den plats i buren som hon vill ha. Nej hon är inte nere för räkning än Dolly. Så länge hon är gladare än ledsen och inte verkar ha ont hela tiden så får hon hänga i. Hon var lite eländig i går förmiddag men nu ser hon mycket bättre ut. Pluttan...

Nougat stackarn hade ett rött rinnande öga upptäckte jag i morse. Inte en till tänkte jag förtvivlat! Men det var inte så farligt han hade fått ett frö från ett höax i ögat som nu är bortplockat och ögat har fått gul salva... det ska väl ordna sig kan man tycka. Victors ögonskada som han fick i ett bråk då Regelus kom på oväntat besök in i Victors och James bur för ett tag sedan... ja den skadan är också läkt nu. Men hallå vad är oddsen för detta? Stackars Victor som är född i oktober har hunnit få två skador på samma öga!

Jordan är halt på ett bakben...

Episkey är bra i urinvägarna och magen också som det verkar. Skönt.

I Regelus, Alastors och Zonkos bur börjar det knaka i fogarna. Det är som förgjort att ha tre hanar i samma bur... jag har aldrig fått det att funka. Nu hade jag hoppasts att det skulle gå bra tills Zonko flyttade hemifrån men tyvärr så har Regelus börjat ge sig på Alastor de sista dagarna. Nu funderar jag på att sätta ihop Alastor med James istället eftersom hans kompis Victor är såld och ska flytta med lille Firefox om en vecka.

Jag tror banne mig att Luckybucket är dräktig med engelsmannen Sir! Och i Lilys mage sprattlar det massor... två veckor kvar där.

Idag är jag ledig det innebär att idag har jag tid att åka till veterinären med Dolly. I morgon och på torsdag jobbar jag heldag... Det innebär att jag måste bedöma hennes tillstånd nu och ta beslutet om hon ska avlivas idag eller om hon mår så pass bra att vi alla slipper det nu... Jag har inte orkat titta igenom henne ordentligt än... vill inte. Vad jag vet är att hon har ont när hon kissar men däremellan äter hon och verkar rätt okej. Fy vad jag hatar sånt här...

Puckade japaner som snickrade kärnkraftverk brevid vulkanerna! Nej men allvarligt det är riktigt läskigt, extremt skrämmande för mig som bokstavligen vuxit upp i skuggan av ett kärnkraftverk. När jag var liten var alla människor uppdelade i "Vi" och "Forsmarkare". Jag var ett sånt barn som var draperad av ATOMKRAFT NEJ TACK! märken, mössor, tröjor och som gick i demonstrationståg mot kärnraften. Det fanns inget jag var så rädd för som kärnkraft och atombomber när jag var liten. Och faktiskt så skrämmer det skiten ur mig fortfarande att tänka på livlösa tysta mijöer där allt strålats ihjäl, fy!

Dolly mår inte så bra... Hon ser eländig ut, luktar ko och kissar blod vet inte om det är av urinvägsinfektion eller av njursvikten. Men hon äter och rör på sig är inte helt utslagen. Men blä snart måste jag nog ta ett jättejobbigt beslut...

Episkey mår fint förutom att hon varit lite knasig i magen och fått för sig att Poppy kan bjuda på friska bajsar att fixa magen med. Poppy håller inte med om det hon skriker rakt ut och protesterar när när Episkekey är på henne och bökar henne i rumpan. Vi fick dela av buren i natt så sonen fick sova vilket han inte kunde när Poppy skrek. Nu fick hon sista dosen baytril så det ordnar sig nog med magen och av urinvägsinfektionen märks inget mer.

Spotify ska flytta till Finland och bli avelshona. Vips var alla mina ungar bokade. Det är ju bra men jag blir nästan lite sorgsen... Nej nu ska jag väga marsvinsungar och se om de har vuxit så de kan flytta. 

I går dog Pär, pappan till min fjortonårige son. Det är ju alltid en stor förvirring och ett känslomässigt och ett praktiskt kaos när en människa dör men i detta fall var det mest skönt. Som jag skrivit förut behövde han verkligen dö. Han hade legat så länge nu utan att kunna kommunicera eller röra sig så detta slut var ett välkommet slut.

Han hade ju en hjärntumör och hans personlighet var så förändrad så jag kan inte riktigt säga när han dog. Igår dog bara skalet av honom. Hans personlighet har sakta försvunnit under en lång tid. Någongång antar jag att jag tyckte om honom vi var ju trots allt ett par i elva år men jag har helt glömt vad det var jag gillade...

Det här är ju en djupt tragisk historia. En ung människa som drabbas av den värsta tänkbara sjukdomen eftersom den förstör just det som är personen själv. En kropp är bara en kropp en personlighet/en själ är något så mycket viktigare. Men just nu för just mig som fått stötts och blötts med detta skal av en människa nästan dagligen i över tio år är detta slut en befrielse.

För mitt barn är det svårare han minns inte sin pappa som han "skulle vara". Han har mist sin pappa nu för honom var det mer än bara skalet som dog igår. Jag måste vara ett stöd för honom vilket inte är lätt när vi inte upplever detta på samma sätt...