Jag trimmar. Semester är beviljad så nu ska jag åka till Järbo-stämman och ställa marsvin! Det är inte klokt vad jag längtar!

Äntligen ska jag ställa i ras fast gud vad rädd jag är att det inte kommer att bli av. Det är konstigt vad vissa marsvinsförluster sätter djupa spår. Fortfarande är jag helt förtvivlad över att jag miste både Trevor och Weasley i höstas, mina båda unga hanar som jag skulle spara och som jag på nolltid fäste mig vid så mycket. Jag kände det så tydligt idag när jag trimmade Alastor att jag inte tagit honom till mig, jag litar inte på honom. Jag är så rädd att han ska dö. Jag går hela tiden och kollar honom och letar efter fel , jag väger honom oftare än någon annan och kollar hans andning dagligen. Det finns ingen anledning Alastor är fullt frisk men jag buntar ihop honom med de andra två. Undermedvetet tror jag att alla fina hanar som jag själv fött upp kommer att dö plötsligt utan anledning. Jag måste komma över det och ta till mig Alastor han förtjänar det för han är verkligen ett fantastiskt marsvin!

Men jag har verkligen haft en sjuk otur med just hanar. Eller så känns det bara så för att jag förut tog dem för självklara jag såg dem som odödliga men så har det inte varit mina hanar har dött som flugor på sista tiden. Jag inbillar mig att jag gör fel och känner mig som en kass marsvinsmatte. Jag antar att jag överreagerar men faktum är att jag miste en vuxen och två unghanar innom en månad i höstas det sätter spår. Så har tre som jag tänkt spara till avel fått fatty eye och då tycker jag inte att jag kan ha dem kvar eftersom de tar så mycket plats... då säljer jag dem och även om de får det bra så mister jag ju dem ändå.. så jobbigt!

Jag sätter in en bild på Alastor när han var en liten bebis som jag stödmatade för jag var så rädd att mista honom. Han var så liten då och kanske lite vek. Men nu strålar han av hälsa jag måste slappna av...