Nej det gick inte Trevor är död. Den som jag så mycket tagit till mig som jag visste att jag skulle få ha hos mig länge, länge... Jag tog honom för givet så pass att jag vägrade inse att hans lite rosliga andning och hostningar var farliga. Ibland hostar marsvin det går ju över ju... IDIOT om jag tagit det på allvar hade det inte blivit så här och varför var jag så slarvig med balkongdörren? Varför lät jag den stå öppen när jag pysslade med burarna? Hur dum får man bli? Det är mitt fel att han är borta bara mitt fel och jag förlåter mig aldrig för detta. Fina Trevor som jag tyckte så mycket om. Vi skulle ju ha så roligt jag skulle ju visa honom på utställningar och jag skulle vara så stolt över min fina kille. Han var ju så mysig och så charmigt aktiv och mycket hanig och kaxig, det gillade jag... och nu är han borta... Jag bara gråter och är arg om vart annat.

Det känns så svårt att lita på djuren... De som jag absolut inte trodde skulle dö har dött nu, unga hanar... men de är väl de mest odödliga av alla marsvin?! Hur ska jag nu kunna lita på att Hepzibah och Ogg överlever sina dräktigheter? De ser pigga ut men jag vågar knappt ta i dem för jag är så rädd att hitta tecken på toxicos... Just nu är det inte roligt med marsvin. Jag känner mig sviken av dem och det känns som jag svikit dem.

Och Jordan då, jag inser att hon lever på lånad tid. Allt stämmer med bilden, det jag kunnat läsa mig till om diabetes stämmer tyvärr allt för väl in på henne... Min fina söta surpuppa... Neeej nu får det vara nog...