I dag har jag äntligen dragit ut min tand. Yes eller jag vet inte riktigt... den kan ju inte bråka mer men... Jag den där känslan man får när man ska avliva ett djur. Jag har aldrig varit till veterinären och avlivat ett djur utan att vara helt säker på att det är det enda som finns att göra. Så säker var jag med tanden också. Ändå fick jag lust att ropa stopp precis när det var försent precis som jag alltid får en stark impuls att avbryta en avlivning precis när sprutan är sprutatad man vill ju bara skrika... Det var helt enkelt jätteläskigt att dra ut tanden det knakade men det gick så snabbt att tillomed tandläkeren blev förvånad över hur snabbt och lätt det gick. Tur.

Ginny har ju varit avställd från utställningsvärlden i ett halvår för att hon har haft en liten knöl på rumpan. Jag har hela tiden misstänkt att det har varit en ofarlig talgkörtels grej. Några gånger tidigare har jag tittat på den för att se om det fanns något utgångshål och klämt lite men jag har inte vågat ta i. Idag när jag kollade knölen och klämde lite kom det plötsligt ut en krussidullig grå korv. Inte vit som jag väntat mig och vill minnas att Mallas talgsmet var utan blyertsgrå! Lite läbbig färg men annars var det rätt härligt att klämma den. Nu är den tömd och helt platt! Framförallt är det mycket skönt att det verkligen är en talgkörtel och inget farligt för även om jag var nästan helt säker så fanns det en liten oro långt bak i vårt medvetande. Heja Ginny!