I måndags när jag pratade med en av mina jobbarkompisar berättade jag för henne om en en härlig krutgumma och fantastisk konstnär, Louise bourgeouis. Jag vet inte när jag pratade om henne med någon senast, inte det senaste året tror jag. Visst har jag tänkt på henne och undrat om hon inte borde dö snart. Nej då jag önskade verkligen inte livet av henne men jag undrade, hon var född 1911. Hon är och kommer alltid att vara min största husgud, hon är min idol och min förebild. En av de häftigaste människor som någonsin levat och absolut en av de absolut bästa konstnärer som någonsin funnits. Som kvinnlig skulptör kan jag inte bortse från henne för hon var den största kvinnliga skulptören genom tiderna.

Idag fick jag veta att hon dött... hon dog i måndags 98 år gammal. Hon dog i måndags samma dag då jag berättat om henne och beskrivit henne som den bästa. Är inte det himla märkligt? Tänk om det är ett tecken? Det är det nog hoppas jag, nu kommer det att lossna och jag kommer att kunna göra fantastisk konst. Önsketänkande.

Undrar hur det kan komma sig att man kan sörja en människa man aldrig träffat? Undrar hur det kan komma sig att tårarna rinner på mig när jag tänker på Louise Bourgeouis?