I går kväll var jag på "syjunta" knyt och konstprat med J, C och A. Vi hade galet trevligt och goffade i oss en massa godsaker och skrattade och flamsade mer än planerade vad vår konstgrupp ska göra i framtiden. Resultatet av vårt handarbetande blev väl lite olika A påtade på och C virkade fina krusiduller i en rasande fart, vi enades frustande av skratt att hennes verk såg ut precis som samtidskonst ska (seriöst var det faktiskt jättefint). Stackars J skulle sticka en halsduk men blev inte nöjd och la upp maskorna och rev upp otaliga gånger. Själv snörpade jag ihop några bitar skumgummi med rött garn till ett par groteska skulpturliknande skapelser, lite nöjd faktiskt. Ser fram emot nästa möte med tjejgänget. 

Gårdagens sociala vitamininjektion och skratt terapi fick mig att tänka på annat än döda och ivägsålda marsvin ett tag. Skönt. Förutom det stora känslomässiga hål Urvon lämnade efter sig ger det också en del huvudbry nu. Kinross bör inte bo ensam jag känner honom och vet att han är den typen som absolut inte mår bra av det. Nu klurar jag vilt på alternativa burkompislösningar. Måste fundera lite till innan jag sätter igång och sätta ihop hanar med varandra. Det lutar ändå åt att Kinross och Daniel flyttar ihop och Klonken blir själv ett tag i väntan på ev. pojkar i Hepzibas kull som jag tror finns i hennes mage. Äh vad jobbigt det blev nu då, jag gillar inte när marsvin får sitta själva.