Jag har ju följt Idol slaviskt i alla år tidigare men i år jobbar jag tyvärr varannan fredagskväll så de programmen får jag se efteråt i en hackig pixlig verision på min kära dator, så det blir inte samma fixering för mig i år. Jag följer det och hejar som bara den i år också men har bara ringt två gånger hittils.

Redan när de sjöng upp för jurun i början första gången hittade jag fem favoriter. En av dem Jon röstades hem rätt snabbt, jag var besviken men det kanske var rättvist en annan av dem Calle fick jag lov att ringa på så han fick vara med, de andra tre heter Mariette, Reza och Erik! Tove hittade jag inte genast men hon fick snabbt grepp om mig, igår var hon helt fantastiskt modig! Nu fick jag ju ringa igår också för att rädda kvar Reza. Det är ju fantastiskt mina fem favoriter är de som är kvar! Vem som helst av dem får vinna de är alla bäst! Det bästa av allt för mig är att jag känner mig överens med svenskafolket jag brukar ju alltid tycka annorlunda det är så skönt att tycka lika!

Hon är mycket saknad snälla, fina, söta, milda och roliga Galatea som föddes i vår första magpiekull. Förra gången jag drabbades av toxicos gav jag upp uppfödandet omedelbart så blir det inte nu för trots att detta var ohyggligt ger denna hobby mig oftast så fantastiskt mycket lycka! Faktiskt vågar jag se fram emot mina kommande kullar och hoppas att mina nyparade honor är dräktiga. Naturligtvis hoppas jag att det ska gå bra annars blir det riktigt jobbigt. Jag hade ju sett fram emot denna kull och känner mig inte bara snuvad på ett underbart marsvin utan även på bebislyckan vi inte fick uppleva.

Det känns ödsligt och tomt i lägenheten utan Galatea men även utan Klonken och Krake som flyttade till sitt nya hem strax innan hon dog. Det känns i luften att det är färre marsvin här en ödslig känsla utan deras energier. Konstigt när det fortfarande finns så många djur kvar. Det märks också när jag delat ut frukost grönsakerna, det är kvar i bunken när jag gått varvet runt. Snart är det nog ännu mindre energier i gungning för jag har mailkontakt med en som ev. vill köpa Mervolo och Kingsly, det känns lovande hoppas det blir av.

Min stora honflock är nu delad i två Elie, Jordan och Babinski bor kvar längst upp. Hepziba har flyttat en våning ner tillsammans med de tre glada popcornen Merope, Lily och Lavender de ska såsmånongom få sällskap av Alecto som ska föda sin kull in i den flocken.

Nej det gick inte. Hon är död. Nu kanske jag orkar skriva det... har försökt flera gånger men misslyckats. Jag vet ju att detta kan hända och att man som marsvinsuppfödare måste räkna med att det kommer att hända då och då. När jag för drygt tio år sedan förra gången fick för mig att börja föda upp marsvin slutade äventyret med att jag miste Majken i toxicos. Då var jag oförberedd och chockad nu var jag förberedd men lika chockad. Jag viste att det kulle hända igen men någon gång i framtiden med någon ansiktslös hona jag ännu inte lärt känna inte Galatea som jag såg födas och har älskat sen det ögonblicket, inte söta, snälla goa Galatea. Vad vi saknar henne!

Det är lätt att anklaga sig själv. Varför bestämde jag att hon skulle paras? Var hon inte lite knubbig? Borde jag inte ha ransonerat maten bättre? Varför satte jag in bråkiga Zezima till henne? Varför flyttade jag inte henne till stora buren och satte ihop henne med måflickorna för länge, länge sen? Skulle jag ha sjukskrivit mig för att ha kunnat vara hemma och tvångsmata Galatea hela senaste veckan? Borde jag ha gått till veterinären? Jag ältar och ältar...

Jag känner mig misslyckad som uppfödare som råkade ut för toxicos och inte lyckades vända det. Samtidigt vet jag att alla verkar drabbas då och då utan att de i mina ögon är misslyckade uppfödare. Jag vet också att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen och att jag upptäckte problemet väldigt tidigt innan det ens var tydligt och ändå kunde jag inte vända sjukdomen. Det värsta med allt är ändå att mist ett fantastiskt och älskat djur som borde ha fått leva många år till och det är så tråkigt att vi aldrig fick träffa de två små ungarna som aldrig kom ut ur magen. 

Vi har iallafall sparat både Jordan och James efter henne. Tur!

På bilden är Galatea bara ca. fyra månader gammal önskar att det skulle kunna ha funnits bilder på henne som fyraåring i framtiden...

Hon toxar verkar det som... Jag har varit helt avstängd hela dagen först nu kom det över mig. Lilla söta Galatea jag tror inte detta kommer att gå... Jag matar och matar men hon blir bara slöare. Ungarna är nog döda. Förtvivlan och fasa... Jävla skit!

Klonken och Krake lever däremot och har nyss flyttat till ett nytt hem. Det känns bra iallafall.

Nu vill hon inte äta alls...

Nu har jag ändrat mig kanske ska Galateas kull komma 14/11 i allafall. Det som fick mig att tänka om nu är att hon verkar öppna sig lite och tuttarna börjar spreta så faktiskt kan det vara dax snart. Det var så många saker som fick mig att tro att kullen skulle komma senare sparkarna kändes så sent och hon är inte speciellt tjock. Det är ju en dumhet från min sida att jag tog förgivet att hon kulle få en stor kull efterom hon fick fem ungar sist om nu kullen ska komma i helgen är det nog bara två ungar skulle jag tro. Om jag förstått att de skulle komma så snart hade jag aldrig utatt henne för Zezimas mobbing utan satt ihop henne med småflickorna direkt. Jag är så arg på mig själv. Nu har jag flyttat bort Uffe från henne och förändrat hennes situatiom igen det är ju inte bra men hennes nya burkompiar är de tre småflickorna Merope, Lily och Lavender och de tror jag inte att hon uppfattar som hotfulla. Uffe fick en bur med nyuppsnickrad lucka och Zezima som sällskap. Att hon är så långt gången i dräktigheten känns annars rätt bra för om hon börjat strula med maten när det är tre veckor kvar hade det aldrig gått vägen men att grönsakerna börjar bli oaptitliga en vecka innan förlossningen kan ju nästan vara normalt. Men hon äter ändå jättedåligt så tvångsmatningen fortsätter och jag får allt mer ont i magen...

Nu är det en som ringt på annonsen så i morgon eftermiddag kommer ett par och tittar på marsvinen som är till salu hoppas det blir bra.

Pyssla om Galataea ska jag göra. Läget är lite samma ingen vidare aptit men fortfarande pigg. Så ska jag cykla och köpa hö inte ett strå kvar tur att Ginny vann en liten höpåse på Kallhällutställningen. Kanske ska jag försöka få fart på akvariepumpen från helvetet som fick mig att totalt flippa ur igår. Jag orkar inte ens bekriva hur dumt konstruerad det där pumpskrället är mer än att man måste plocka sönder den i atomer för att rengöra den och sen fick jag inte ihop den igen. Jag blir fullkomligt rasande på akvariepumpar de strular alltid! Skit hobby som är beroende av teknika saker som inte fungerar, tacka vet jag marsvin de behöver ingen pump! Som om inte pumpprojektet vore nog ska jag avsluta dagen med att jobba stängning på stormarknaden.

Galatea är riktigt picky med maten vitkål och morot tittar hon inte på men lite hö, kornkross, blekselleri och färskt gräs får hon i sig men till min stora förfäran ratar hon även bladpersilja. Hon verkar inte sjuk men jag tycker inte att hon äter så bra att jag kan slappna av eller sluta stödmara med CC. Supernervös är jag över detta men läget är hyfsat under kontroll.

James och Alecto har parat sig nu på morgonen och han har avlämnat en propp efter skolboken! Så prydligt så. Nu hoppas jag på mina första harlequinungar! Zezimas och Uffes kull ska komma den 11/1 (min födeledag) och Alecto och James ska få sin den 16/1 då väntar vi bara på att Luckybucket och Nougat ska få något gjort.

Jag tycker ju själv att mina marsvin är finast på jorden så jag blir förvånad mer än något annat när de inte blir sålda. Blocketannonsen på de fyra fina pojkarna är inne å jag hade förväntat mig att bli nerringd men ingen har ringt. Nu har jag ju jobbat en massa men inte hela tiden. Jag försöker satsa på att sälja dem parvis, trodde det skulle vara smart...