Alla verkar mata sina marsvin med kirskål utom jag, tills igår. Dels därför att det just i kirskåls sesongen är tid för allt annat gott som jag brukar bjuda mina förtjusta grisar på. Jag har liksom inte behövt kirskålen. Men nu har uppsalahem i vanlig ordning skalat min omgivning på allt gott gräs och bara lämnat kirskålen utanför min port.

Den andra anledningen är lite pinsam tycker jag... Jag har en skräck för de här flockblomstriga växterna. Sprängört och björnloka är också extremt giftiga. Det känns faktiskt obehagligt att mata sina ovärderliga marsvin med släktingar till dessa växter. Ja, jag vet fånigt, eftersom jag vet alla kirskålens egenskaper och dessutom är såpass kunnig på växter att jag till hundra procent kan idetifiera dem. Jag är ju den typen av människa som blir nervös när jag ser en växt, fågel, hundras eller marsvinsfärg som jag inte vet vad det är jag bara måste artbestämma allt i min omgivning för att få ro.

Så, igår matade jag mina marsvin med kirskål för första gången någonsin! Först smakade jag själv, för om vi ska dö jag och marsvinen är det bäst att vi gör det tillsammans. Det smakade lite starkt men inte skarpt och ganska gott och jag dog inte. Då var det marsvinens tur. De blev jätteglada gottigott tyckte de! De lever fortfarande, även ungarna i Elies och Galateas magar sprattlar på så de ska nog få mer idag. JAG SKA NU FÖRSÖKA KOMMA ÖVER DENNA FOBI!