Vi vaknade i god tid och jag lyckades pilla i sonen rätt mycket frukost vilket är både bra och unikt. problemen började när vi skulle ge oss av. Jag hade i vanlg ordning ingen koll på stadsbussarna men 45min borde ju räcka tycker

man. Det hade ju gått bra om inte sonen satt sig på toa precis när vi borde ha gått och att han av nervosiutet tror jag, rörde sig trögt och motvilligt. Han älskar verkligen att simma, träningen gillar han men tävlandet tycker han är pestigt och efter denna dag blir det inte bättre kan jag lova.

Ja, det är klart att vi missade bussen med minsta möjliga marginal. Vi fick vänta länge på nästa och när vi kom till stan skulle vi få vänta i 17 min, det gick ju inte så det var bara att gå, eller småspringa snarare. Min tidigare motvillige son blev nu totalt anti. Osams.

Det är klart att han var struken när vi kom fram men det ordnade sig och även för en kompis till honom som kom samtidigt. Ja, då piggnade han till och blev lite förhoppningsfull. Tills han dök i till första loppet fjäril 25m och i vanlig ordning tappade glasögonen. Behöver jag beskriva hur förtvivlad och arg han blev? Precis nu på slutet hade fjäril börjat funka jättebra för honom och han borde ha persat med en massa sekunder, det visste han ju! Besviken.

Ja, rygg 50m tyckte jag gick okej men inte han. Vändningen blev tydligen dålig. Arg som ett bi blev han då.

Han simmar inte bröst eftersom han får ont i knät. Hans bästa gren är crawl, han borde ha vunnit sitt heat utan problem men naturligtvis trasslade det nu med... Starten blev dålig han dök fördjuppt och badbrallaorna åkte ner, han fick dra upp dem några gånger. Ändå kom han trea. Nu var han ju fullkomligt förstörd och jag kunde inte annat än förstå honom men man blir trött av att umgås med någon som är på ett sånt förfärligt humör...

Pust nu är vi äntligen hemma och jag är helt utmattad...

Grattis Fenrir på ettårsdagen, hurra hutrra!