Alltid när jag sätter mig och ska skriva blogg är det med massor av lust, det är kul. Inte denna gång... Världens sötaste marsvin Impedimenta är död.

När man drabbas av chock lägger man märke till andra saker än man vanligtvis gör. Jag tänker på tid nu att hemska olyckor sker lika snabbt och obetydligt som alla andra händelser. Den enda skillnaden är konsekvenserna.

Det är det där jävla fönstret igen. Det for upp när jag öppnade balkongdörren, det for upp och puttade till en stor tung blomkruka. Där nere på golvet satt Episkey, Poppy och Impedimenta de väntade på att få komma in i sin nymockade bur. Det dunsade, jag går tillbaka för att se efter vad som ramlade så tungt i köket. Jag ser en massa hibiscusblad sen ser jag Impedimenta. Hon ligger i framstupa sidoläge, det rycker i hennes bakben och en mörkröd blodfläck sprids på golvet. Jag bara skrek, jag hör mig själv skrika och kan inte sluta sen böjade jag springa varv på varv skrikandes i lägenheten med sonen lika skrikandes efter. I två minuter... en halvtimme... ingen aning?

Poppy och Episkey satt oskadda men chockade uppklättrade i ett hörn. Inte bara de utan alla marsvinen verkade stressade och uppskrämda vet inte om de förstod vad som hänt eller om det var matte och husse som skrämde dem. De är inte så vana vid att deras människor rusar runt planlöst och låter som brandlarm.

Igår kom inte en tår jag var så chockad att jag kände mig avstängd, som i en burk. I morse cyklade jag iväg till jobbet. När jag var nästan framme bröt jag fullkomligt ihop. Jag ringde till H och sa att han skulle vara hemma från skolan och att jag skulle komma hem så fort jag beställt morgondagens varor. Hur tänkte jag? Hur kunde jag tro att vi skulle kunna vara på jobbet/ i skolan efter en sådan händelse? Två timmar tog det att beställa och lyfta iordning pallarna med trucken. Hela tiden darrade jag och skakade tänder som ett ilsket marsvin och tårarna kom i attacker.

Lilla älskade söta Impen jag saknar dig. Du skulle ju bli guldpet och stammor till våra Chocolate harlequin och hela tiden skulle du vara det du redan var -en älskad familjemedlem.

Först nu ett dygn senare kom jag på att det var bra att krukan kom på huvudet och att hon dog direkt, alternativet vill jag inte tänka på...

Det var bara en blomkruka som föll men den slog hela vår tillvaro i spillror...