Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge men det har kommit så mycket imellan. Jag måste säga att även om jag i allra högsta grad ser mig själv som en kattmänniska har jag inget emot hundar. Om min arbets och ekonomiska situation såg annorlunda ut skulle jag förmodligen till och med ha hund, när jag var liten ville jag inget hellre.

Jag börjar med mig själv i en buss. Vi var på en skolutflykt till Uppsala och jag tror att jag gick i tvåan, så jag var liten. På vägen hem stod bussen still en stund och utanför fönstret lekte tre borzoi ( ryskavinthundar ) med varandra. De var helt fantastiska, jag hade aldrig sett något så vackert! Sen den dagen är det självklart, vinthundar är mina favoriter om jag någon gång skaffar hund blir det vinthund, borzoi, saluki eller kanske mest troligt whippet.

Och nu den roliga iaktagelsen... Vad är det för likhet mellan vinthundar och marsvin? Ingen alls skulle jag vilja säga, då har jag verkligen ansträngt mig att hitta likheter, faktiskt tror jag vinthundar är de hundar som minst liknar marsvin. Ändå är det massor av marsvinsfolk som har just vinthundar. Kolla själva! Det är faktiskt så, lustigt va?

Nu få får det väl vara bra vá? Mer snö nu, när jag vill ha vår!

Nougat har tagit över mitt gamla marsvin Ragnars roll. Ragnar gick lös i lägenheten, han blev arg när luckan var stängd. Ett härligt marsvin var han med ett speciellt temperament. Sju år blev han och när han dog var jag tvungen att skaffa en hel marsvinsuppfödning för att fylla tomrummet, ja faktiskt... När jag ett halvår efter hans död köpte Urvon ville jag erbjuda honom tjänsten som lösgris men Urvon gillar inte hala golv och han är inte heller så äventyrlig av sig men mysig på sitt sätt. Nougat däremot har allt som krävs av en lösgris äventyrlig, orädd, nyfiken, enorm energi och han talar om för mig att det är så här han vill ha det. Sakta men säkert har han tagit sig denna roll och plötsligt insåg jag att jag har en ny lösgris! Lycka!

Jag tror det börjar bli dax för Alecto snart. Hon börjar öppnas lite och magen har börjat ramla nedåt, ni vet, det ser ut som den krymt men så är det inte den har flyttats. Då det är nog inte en hel vecka kvar innan de kommer! Hon är petig med maten, jag blir orolig men samtidigt äter hon riktigt bra av det hon verkligen vill ha och hon ser pigg och glad ut. Jag hoppas att allt är som det ska. Ungarna sparkar omkring och jag gissar ( jag brukar ha fel) att det är tre möjligen fyra. jag är nyfiken, förväntansfull och galet nervös.