I natt vaknade jag i full panik av att rampen till ett akvarium tändes. Jag trodde jag hade försovit mig och gormade en lång ful ramsa när jag hoppade ner från min loftsäng. När jag såg katternas oförtående miner och fiskarnas bleka slöhet anade jag att det inte var någon försovning. Klockan var halv fyra och timern hade gått på för att några plickar hade kommit fel igår när jag städade akvariet. Gissa om det var skönt att krypa ner under täcket igen!

I helgen hade en kund varit på mitt jobb och köpt en pomelo (en stor god citrusfrukt) hon hade efter att hon ätit den svullnat upp och fått prickar. Då ringde tanten till oss och livsmedelsverket, OBS! hon gick inte till doktorn för så farligt var det inte! Hon drog igång världens pådrag med tidningsnotis och allt. Undar hur mycket allt detta kostar i tid och pengar? Min kollega M ägnde större delen av gårdagen åt att prata i telefon med och samla ihop prover till Miljö och hälsa. En person på Miljö och hälsa har ägnat två arbetsdagar åt detta hittills ( min gissning) prover ska tas på 14 pomelos och deras lådor (vem betalar det?). Sedan ska det testas i ett labb någonstans och det skulle ta flera veckor innan det skulle bli klart. Jag undrar, vet hon vad hon gör? Och varför gör hon det? Till saken hör att hon är lite känd hos oss som en omständig och krånglig kund och att vår leverantör säljer flera lastbilslaster pomelo dagligen och ingen, verkligen ingen har klagat innan! Visst kan hon ha reagerat och kanske på ett bekämpningsmedel som det nu letas efter men lite lugnt kan man väl ta det, eller? Vi har ialla fall fått lite roligt av hennes galenskaper! Vi har goffat i oss pomelo och fejkat olika symtom på förgiftning och skrattat massor åt eländet. Jag vill bara säga stackars lilla tant som måste kämpa så för att få uppmärksamhet!