Neville var en färgstark personlighet i vår familj. Inte den gosigaste och inte på något sätt kramig men han sökte vårt sällskap och han var väldigt charmig. Båda människorna här saknar honom massor. Katterna däremot klappar tassarna och spinner belåtet över hans frånvaro. De gillade honom inte alls. Man kan förstå dem eftersom Neville kanin aldrig missade en chans att jaga katterna vilket de verkligen inte uppskattade. Mot marsvinen var han alltid vänlig. De tyckte om hans mjuka päls som de gärna gosade in sig i. Alla marsvinsungar var nyfikna på honom och det var alltid så roligt att se på när de undersökte det "konstiga" djuret. Han verkade tycka så mycket om dem.

Det här är jobbigt. Jag var inte beredd att mista honom nu, det gick fort. Jag hade verkligen trott att det skulle gå att lappa ihop honom men icke. Han verkade ju inte särskilt sjuk, han hade inte gått ner i vikt ens. Kanske att hans päls inte varit jättefin det sista halvåret och det är möjligt att han var lite stillsammare och i princip bara åt pellets på slutet, så jag borde ju ha misstänkt något men inte då.

Detta är tungt också för att jag mist en del av min identitet, jag är inte kaninmatte mer. Inte kommer jag att bli det heller nu kanske aldrig mer, trots att jag verkligen gillar kaniner. Mycket är det för katternas skull de vill inte ha någon ny kanin har de sagt. Mest är det ju för att vi har så många marsvin nu, de behöver platsen och tiden. Min tid som "spretig" djurägare är över nu. Undulaterna är ju också borta, de fungerade inte heller med katterna. Nu går alla arter ihop och familjen blir nog mer harmonisk. Nu ska jag vara seriös och satsa på marsvinen. Katterna har jag ju också men de är ju en del av min själ, de är självklara. Fiskarna klarar jag mig inte heller utan men jag ska plocka ner ett akvarium och bara ha tre, det känns mer lagom nu när vi låter marsvinen ta så mycket tid och rum. Så trots att Neville är mycket saknad är det mycket som blir mer praktiskt nu.

Om det är någon som undrar hur det går med relationen mellan marsvinshanarna Arthur och Daniel, kan jag ropa hej nu! Hej! Tack bra, det går bara fint! Jätteskönt att det fungerar hoppas att de får leva lyckliga tillsammans länge nu, resten av sina liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om någon undrade hur det gick med kattungarna Tommy och Annika så gick det bra. Annika heter numera Selma och bor på landet med en husse och en matte som älskar henne och dyrkar henne som en katt förtjänar. Tommy... ja hoppsan det blev lite kärlek. H...

I torsdags morse födde Eulalia sina ungar. På morgonen hittade jag två stora präktiga chocolate magpieflickor en pyttig chocolate magpieflicka och en liten svag och ämlig de white pojke. Glad över de båda större flickorna och orolig över de båda mind...

I morse hade Tuvstarr fått sin kull. Tre stora bjässar till söner. En av dem ser ut att vara lilac magpie. Liten risk att han är magpie fox som mamma vi får se. De är underbara! Pigga stora rörliga och söta som socker.             ...

Det var ett halvår sen jag skrev här. Har ingen aning om varför det blivit så faktiskt. har inte saknat att skriva här tills nyligen. Mycket har hänt och jag antar att jag inte riktigt haft tiden.    Liten kort resumé. det kommer mera. * Tre ka...

Ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Kortfattat en livräddningsaktion som utvecklades till kärlek. Tommy och Annika kom till mig för några veckor sedan. Annika har hittat ett nytt fantastiskt hem. Jag tycker två katter är lagom många men ...