Neville var en färgstark personlighet i vår familj. Inte den gosigaste och inte på något sätt kramig men han sökte vårt sällskap och han var väldigt charmig. Båda människorna här saknar honom massor. Katterna däremot klappar tassarna och spinner belåtet över hans frånvaro. De gillade honom inte alls. Man kan förstå dem eftersom Neville kanin aldrig missade en chans att jaga katterna vilket de verkligen inte uppskattade. Mot marsvinen var han alltid vänlig. De tyckte om hans mjuka päls som de gärna gosade in sig i. Alla marsvinsungar var nyfikna på honom och det var alltid så roligt att se på när de undersökte det "konstiga" djuret. Han verkade tycka så mycket om dem.

Det här är jobbigt. Jag var inte beredd att mista honom nu, det gick fort. Jag hade verkligen trott att det skulle gå att lappa ihop honom men icke. Han verkade ju inte särskilt sjuk, han hade inte gått ner i vikt ens. Kanske att hans päls inte varit jättefin det sista halvåret och det är möjligt att han var lite stillsammare och i princip bara åt pellets på slutet, så jag borde ju ha misstänkt något men inte då.

Detta är tungt också för att jag mist en del av min identitet, jag är inte kaninmatte mer. Inte kommer jag att bli det heller nu kanske aldrig mer, trots att jag verkligen gillar kaniner. Mycket är det för katternas skull de vill inte ha någon ny kanin har de sagt. Mest är det ju för att vi har så många marsvin nu, de behöver platsen och tiden. Min tid som "spretig" djurägare är över nu. Undulaterna är ju också borta, de fungerade inte heller med katterna. Nu går alla arter ihop och familjen blir nog mer harmonisk. Nu ska jag vara seriös och satsa på marsvinen. Katterna har jag ju också men de är ju en del av min själ, de är självklara. Fiskarna klarar jag mig inte heller utan men jag ska plocka ner ett akvarium och bara ha tre, det känns mer lagom nu när vi låter marsvinen ta så mycket tid och rum. Så trots att Neville är mycket saknad är det mycket som blir mer praktiskt nu.

Om det är någon som undrar hur det går med relationen mellan marsvinshanarna Arthur och Daniel, kan jag ropa hej nu! Hej! Tack bra, det går bara fint! Jätteskönt att det fungerar hoppas att de får leva lyckliga tillsammans länge nu, resten av sina liv.

Nu är det natt och jag är trött och börjar jobba 07.00 i morgon bitti, så jag borde ju sova nu. Kul med en så rolig leksak som en ny dator, svårt att sova då! Oj, vilket uppdämt bloggläsar och trådläsar behov jag hade då!

Jag tänker inte ropa hej men jag tänker viska det! Hej! Arthur och Daniel sitter nu i en liten komplimentback och verkar trivas i varandras sällskap! De är så häftiga dessa marsvin, de förvånar en alltid! Var är den aggressiva Arthur, jag trodde jag käde? Hoppas att det håller i sig, alla tjänar på detta förbund.

Daniel har mist sin vän Griphook som hans matte sålt för honom och Arthur har mist sin kaninkompis Neville. Nu har de varandra.