Att leva med katter är nödvändigt för oss som en gång förstått deras inre väsen. Jag vet, det lät högtravande och det är det också men lite så är det faktiskt.

Det som fick mig att börja tänka på detta är att jag plötsligt ser på min snart 12 årige son att det på något sätt har drabbat honom. Den där kärleken, förståelsen och totala dyrkantillståndet som är så typiskt för en äkta kattälskare. Sigrid kom in i vår familj när han var fyra år. Hon är en sur katt som inte tycker om barn. Det har varit lite spänt mellan dem. Hon har uppfostrat honom att respektera katter, det gör han nu och han förstår dem. Det förstår Sigrid också och det har äntligen blivit vänner. Svea som är en mycket lättsammare katt har ju naturligtvis hjälpt till på sitt sätt. Det kunde ju ha blivit tvärt om, han kunde ha blivit katthatare eller en person som inte riktigt når eller bryr sig om dessa fantastiska djur men tack och lov så blev han kattälskare och en kattkännare, jag är så nöjd! 

Marsvins kärleken tror jag han är född med. Marsvin är han född med iallafall. Han är helt enkelt galen i marsvin! Men de är ju andra sidan perfekta och mycket snällare barnuppfostrare än katter.