Gårdagens lunch med ungdomsgänget satte igång en del tankar om anledningen till att jag träffar dem så sällan. Det är en lång historia som började när jag började femman(då jag var i min sons ålder). Min bästis J hade flyttat och då blir man lite över om man är tjej i den åldern. En ny tjej som var lika hästtokig som jag började i klassen och vi blev bästisar istället. Med facit i hand förstår jag att det var en av de största olyckorna i mitt liv. Hon var ett mycket trasigt barn tillika elak, manupulativ och känslokall. Jag är den trogna typen och på den tiden även rädd att bli ensam, så jag stod ut i över tio år. Det är onödigt att räkna upp alla elakheter här, det räcker om jag nämner hennes standardtrick som hon använde sig av ständigt. Hon kom nämligen och skvallrade om folk som snackade skit om mig, det var ofta människor jag verkligen gillade att umgås med. Ibland genomskådade jag henne men oftast vågade jag inte kontrollera uppgifterna. Och hon fick som hon ville, jag blev osäker på dessa människor och hon fick ha mig ifred. Det är klart att jag gav igen då och då. Mitt standardtrick var att jaga hanar, jag har aldrig varit någon skönhet men hon ännu mindre och min jakt gick ofta bra, till hennes förtret. Det handlade sällan om kärlek mest om bekräftelse, spänning och att reta henne till vansinne. Jag tror inte våra gemensamma vänner förstod vilken strid det var mellan oss. Föränn jag en dag inte stod ut med hennes elakheter mera. Mitt stopp kom plötsligt och bestod endast av känslor. Jag kunde inte sätta ord på det för att beskriva situationen för alla i min omgivnig, Jag orkade inte utan drog mig tillbaka och lämnade arenan till henne. Det låter sorgligt och dramatiskt men jag var ändå i en brytpunkt i mitt liv och skaffade mig snabbt ett nytt umgänge där jag faktiskt passade bättre. Det enda som är sorgligt är att jag har lite dålig kontakt med mina ungdomsvänner. Nu tänker jag sällan på Caurijn Kaurllssoun (hennes namn ser lite skumt ut för jag föredrar att uttala det som en kräkning, för det klär henne bäst) men ibland tänker jag med skräck på att hon har barn och hoppas att de inte behöver stå ut med liknande behandling som jag fick i vår ungdom.