Alla inlägg under november 2008

Av gisela jansson - 17 november 2008 14:58

Nu är vi hemma Alecto och jag, härligt! Det var som att nervositeten inte räckte ända fram. Förra veckan var jag livrädd i dag kändes det säkert. Lite nervös var jag ju naturligtvis men inte som väntat. Studsade upp direkt när mobilen väckte mig tidigt i morse, struntade helt i snooze. På morgonen var det kallt, fick vänta på stadsbussen och hon frös det lilla grynet när vi äntligen klev på tåget.


Vi kom aldeles för tidigt till veterinären. Jag är inte van att komma tidigt till saker, jag brukar ju nästan alltid komma försent så det kändes väldigt märkligt. Vi blev väl ohändertagna, hon fick komma in tidigare och snart stod jag där övergiven utan mitt marsvin och visst inte hur jag skulle få tiden att gå.


Ett tag vimsade jag runt lite planlöst men alla affärer var ju stängda. Men så blev jag hungrig och gick och satte mig på ett cafè med macka, bulle, Metro tidning och kaffe. När jag satt där ringde telefonen och jag höll på att dö av skräck för jag trodde ju att något hänt med Alecto. Så jag var inte så lugn som jag trodde. Det var bara min mamma hon hade i vanlig ordning inte en aning om att det var idag som Alecto skulle opereras. Det spelar ingen roll vad man säger till henne hon glömmer allt genast. Men det var trevligt att hon ringde så jag hade någon att babbla med en stund. Jag tittade lite på kläder för det ska man väl göra när man är i stan. Nästan alla verkar gilla att shoppa kläder inte jag, jag är pinsamt ointresserad av det. Så det gick ju inte så bra.


Men när Akvarielagret öppnade hängde jag på låset och kände mig riktigt upprymd trots dagens allvar. Gick där i värmen och bubbeljluden i en timme och slogs med mina starka ha-begär. Det är ett fantastiskt ställe. Där finns fiskar jag inte ens sett på bild, hur spännande som helst. Jag var jätteduktig köpte inte en enda fisk, lite växtnäring bara. Sen bar det av för att hämta Alecto för hon höll på att vakna.


Måste verkligen berömma tunnelbanan det spelar ingen  roll om man missar ett tåg det kommer ju ett nytt genast. Hoppas alla Stockholmare fattar hur fantastiskt det är. Stadstrafiken i Uppsala är ett skämt där är det nödvändigt att cykla året runt för att inte drabbas av sjuklig stress.


Äntligen fick jag hämta min lilla gris och det hade gått bra, även om såret blev rätt stramt för knölen hade växt sig stor på slutet. Vilken lättnad! Hon såg lite avslagen ut men... På vägen till tåget blev jag mycket medveten om allt buller och alla konstiga lukter som jag var rädd skulle störa Alecto. Så när jag lyfte av henne filten när vi väl satt på tåget räklnade jag nästan med att hon stressat ihjäl sig. Men inte då. Snart satt hon där och åt morot! Vilken tjej va! Jag är inte så orolig längre för det första hon gjorde när jag satt ner henne i buren här hemma var att äta hö!


Dyrt blev det äckligt dyrt men det är sådant man måste räkna med när man har djur. Det här är en typisk sak som går att reparera, det finns andra åkommor där jag kanske inta skulle satsa dessa pengar. Men trots kostnaden har jag inte tvekat och det är jag glad för. Alecto är värd det både hon som person och som pusselbit i min avel. Om hon nu skulle kunna tänka sig att bli dräktig nästa gång hon får manligt sällskap förståss.

Av gisela jansson - 16 november 2008 18:17

I dag ringde det på dörren utanför stod två okända personer som hade tänkt omvända mig. Vet inte var de kom från, jag tog inte emot deras färg granna folder men jag blev irriterad. De får gärna tro och tänka som de vill men det vill jag också som jag vill alltså. Naturligtvis blev jag stående med dem i dörrhålet käftandes en stund, för de ville verkligen prata med mig fast jag inte höll med om någonting. När jag och min kamera som jag hållit i handen hela tiden kom in i köket igen hade marsvinen kalasat klart på kligröten, det var ju det jag skulle fota så då blev jag ännu mer irriterad.  Folk får gärna komma och hälsa på mig i mitt hem men då vill jag bjuda in dem, eller känna dem och bli överaskningspåhälsad.


Nu till en annan lite roligare iaktagelse jag gjort de sista dagarna. Min son känner verkligen mig. Jämt när jag är lite grinig eller sur kommer han med ett marsvin och lämpar av det i min famn. Då blir jag snäll. Förut när han var liten kom han alltid med Malla även om jag aldrig sa det visste han att jag var extra svag för just henne. Vita sockersöta Malla marsvin en stor personlighet som föddes i mitt kök och stilla somnade i samma kök sex och ett halvt år senare. Hon var verkligen speciell för mig. Jag försöker vara rättvis mot mina marsvin, gosar med dem liksom i ordning försöker ge dem alla lika mycket uppmärksamhet. Jag trodde inte jag hade några favoriter föränn jag kom på att tänka på vilka H sätter i mitt knä när jag ska muntras upp. Det är alltid Poppy, Galatea eller Kinross. Jag säger det aldrig visste det inte själv men så är det nog de är mina favvisar.


Han gör samma sak med musik har jag kommit på. Han lyssnar på massor av musik min unge och har rätt bra musiksmak. Men ibland blir det lite mycket eller för högt och jag ber honom sänka. Då sänker han lite och sätter på Nirvana eller något annat som jag gillar och snart har han höjt igen och jag har inte märkt det eftersom han spelar min favorit musik...


Nu när jag kommit på hans trick som han ju varit halvt omedveten om själv har vi haft rätt kul med det den senaste tiden. -Nej nu måste du verkligen gå och lägga dig, kan jag strängt säga. Då svarar han med en smäktande hundvalpsblick och säger: -Sigrid...

Av gisela jansson - 15 november 2008 21:08

Blev inte jätte sjuk som jag trodde. Jag hade ont i halsen och huvudet,frös och var febrig igår kväll idag känner jag mig nästan bra lite snorig, täppt och tjock i huvudet bara. Konstigt räknade med att vara halvt utslagen.


Jag städade stora burskåpet nyss medans Elie knatade runt på golvet med sin jättemage. Det är bara femton dagar kvar nu. Det är jobbigt att vänta marsvinsungar för man ser fram mot det så mycket och längtar så man blir nästan tokig samtidigt som man inte törs hoppas för mycket det är så mycket som kan gå fel. Elie verkar må alldeles utmärkt, bäbisarna sparkar så man blir varm av lycka när man känner det ändå törs jag inte glädjas ordentligt. Ibland undrar jag nästan om det är något fel på mig som utsätter mig själv och mina älskade djur för denna spända väntan och fara. Men det är kanske någon sorts nyfikenhet och livets magi som fått grepp om mig... för jag bara älskar det ändå, marsvinsbäbisar de ni!

Av gisela jansson - 15 november 2008 17:32

Har varit på shoppingrunda med en mycket ointresserad son som bara ville hem till sin dator. Var ju tvungen att ta med honom eftersom han behövde vinterskor, det fick han och jag fick gympadojjor. Så blev det te, minneskort till våra kameror, fleecefilt till marsvinen en grön för det borde väl vara deras favorit färg och några små tygtunnlar fick de också som de knaprar på.


Har lite svårt att bestämma mig om jag ska till utställningen i Västerås men jag tror inte det. Hs pappa är bortrest den helgen och så då måste han nog med. Han hade sån hemlängtan på förra utställningen att det blev rätt jobbigt åker hellre utan honom faktiskt. Sen är det djuren vet inte riktigt vad jag ska dit för? Tror inte något av resultaten går att förbättra och ingen är så bra att det leder vidare alltså inga sert, championat eller ens guldpet att hämta in. Lite tåkigt för det är galet roligt med utställning och träffa folket. Men vi kommer igen, det blir ju en kull snart och vi hoppas på att kunna ställa en uppfödargrupp till snart, de är inte födda än men ändå... då kan vi bli reggade uppfödare. Då kommer vi äntligen att få heta Chokladfabriken, om det blir godkännt alltså. Kanske åker vi till Kista vill ju visa Galatea i ras men det är bättre att göra det när hon blir lite äldre så Kista passar bättre än Västerås, hon var ju nyss junior vill att hon ska växa i sig lite.


Känner mig konstigt nog lugnare nu med Alectos operation. Det var nog sövningen som skrämde mig så mycket. Litar mer på gas sövningen och på den här veterinären och jättemycket på sköterskan.

Av gisela jansson - 14 november 2008 12:03

Igår hade jag jobbat sent och när jag stod och låste upp cykeln hörde jag något som rörde sig i närheten. Det visade sig vara vår parkeringsräv som hängt där i några år som jag sett förut men inte på så nära håll. Vi blev klara samtidigt jag och räven, han hade ätit eller nosat klart på det han hittat och jag hade låst upp min cykel. När jag drog cykeln ur cykelstället gav sig räven av i trav men inte bort från mig utan mot mig, för det var ju åt det hållet han var påväg. När han var som närmast bara två och en halv meter från mig stannade han och vi tittade på varandra. Jag började dumt på människors vis prata vänligt och som jag tyckte lungnande med räven men när han inte svarade blev jag tyst. Det kändes som vi stod där och såg på varandra med samma vänliga nyfikenhet och respekt. Sen tyckte räven att det var nog och fortsatte iväg i samma avslappnade lånsamma trav. Jag stod kvar och såg efter honom alldeles varm i magen efter vårt möte. Jag vet att alla säger att han är halvtam och att jag säkert inte är särskillt utvald men det är så speciellt när ett vilt djur litar på en och inte är det minsta rädd. Och jag kan inte låta bli att beundra räven för hans otroliga skönhet.

Av gisela jansson - 13 november 2008 11:56

Jag har alltid sen jag var riktigt liten drömt om att föda upp djur. Alla möjliga sorters djur fantiserade jag om, då för länge sen mest hästar och kor senare mer realistiskt katter, hundar, kaniner, möss, fiskar och naturligtvis marsvin. Jag blev aldrig bonde bor ju inte ens på landet men även om jag ibland sörjer det är jag löjligt nöjd med mitt liv ändå. Nu insåg jag plötsligt att mitt livs största dröm faktiskt har blivit verklighet! Jag föder ju upp djur nu! På riktigt så där som jag alltid fantiserat om, med avelsplanering, avelsmål och hela kittet!


När jag för två år sedan så sakta började planera mitt marsvinsuppfödande började jag ändå lite i fel ända. Jag visste att jag ville föda upp marsvin och i vilken skala, att jag skulle börja långsamt alltså undvika att köpa på mig en massa djur på en gång och att det skulle vara rasdjur nonselfar, selfar eller släta satiner men jag hade inte en aning om vilken bland dessa. Efter en tids letande på nätet bestämde jag mig för satin för de är vackrast och att jag inte skulle behöva låsa mig så mycket vid en speciell färg. Mycket nervös och medveten om det storslagna i min handling hörde jag av mig till en uppfödare som hade satiner i en fin färg och lägligt nog bodde på min gata i stan. Av henne fick jag höra om OD och satiner var inte längre aktuellt för mig.


Där borde jag ju ha bromsat och funderat mer på vilken ras jag ville ha. Men studiebesöket hos uppfödare S hade gett mig mersmak och jag hade med egna ögon sett hur bra en lägenhetsuppfödning kan fungera. Taggad till tusen var jag nu och inget kunde stoppa mig. Så genast bestämde jag mig för att inhandla och börja föda upp nummer två på min önskelista nämligen self cream. Jag tror att det var samma dag som jag ringt och beställt min första cream som jag i en lånad Marsvins Magazinet hittade Harliquin Magpie och blev som hypnotiserad.


Det här var ju rasen för mig! En rolig brokig nonself variant i fyra färgvarianter som kunde korsas hur som helst med varandra. Stor variation på ungarnas utsende svår att få "rätt tecknad", lite lagom ovanlig, lite spännande eftersom det är en "tur ras" med tanke på teckningen, det finns endel att jobba på i typen och ja vad säger man en jättestor härlig utmaning helt enkelt! Sist men inte minst de är ju jättefina!


Och där satt jag med mina nyköpta selfar och undrade hur jag skulle få rum med två raser. Jag tycker verkligen att self cream och de och pe white är fantastiskt fina det kommer jag alltid att tycka. Och jag  ville verkligen att det skulle gå att få rum med dem alla. Men jag är besegrad, det gick inte det blir magpie här och det behövs mycket plats till ett sånt projekt.


Ja, det enda jag ville säga var ju egentligen att det är bra att veta exakt vilket mål man har med sin avel innan man börjar köpa på sig djur. Nu vet jag ju vad jag har för mål och det arbetet kan räcka i många många år skulle jag tro.


Avelsmål: Att få fram fina friska och trevliga marsvin i nonself harlequin och magpie i både chocolate och black. Vill få fram djur som fungerar bra på utställning. Vill få dem lite bättre typade, de har nu särskillt hanarna väl långa nosar men jag vill heller inte att de ska bli self korta. Bättre öron får det gärna bli också.

Av gisela jansson - 13 november 2008 09:46

Satt nyss med Tiana marsvin i famnen. Hon har på sista tiden vibrerat när man ska gosa känns inte helt avslappnat och nöjt precis. Men idag kändes hon riktigt glad. Hon har heller inget illaluktade kiss i rumpan och magen verkar okej jag har inte ens hört några "Tiana jämmer" de sista dagarna. Tänker hon bli frisk nu? Det vore ju fantastiskt! Hon kanske förstod att jag i samråd med min veterinär bestämt att inte reparera mer på henne utan ta bort henne om hon blir dålig igen. Tur att hon verkar inse allvaret och blir frisk. Hoppas det är så för jag vill verkligen att hon ska må  bra och leva lycklig länge som den avels pensionär hon är.


De andra mår också bra. Elies mage sparkas. I morse innan frukost hade marsvinen totalt bus race i stora buskåpet Episkey, Galatea och Alecto for runt som tokiga och fick med sig några av de äldre också. Jättesöta!

Av gisela jansson - 12 november 2008 19:42

Får man inte alltid höra att bara man är sig själv så blir allt bra? Men om man är sig själv fullt ut och handlar efter sin egen övertygelse blir det folkstorm! Idol Lars har varit sig själv mer än folk tycks tåla. Bara hans tidlösa utseende sticker nog folket i ögat. Här har vi någon som inte bryr sig om att anpassa sig till någon stil, det går inte att placera honom någonstans han är bara Lars.


När han blev tvungen att seriöst sjunga ABBA och schlager kunde han inte, inte för att han var en diva eller tyckte att han var bättre än så, utan för att han inte klarade av att inte vara sann mot sig själv(min tolkning). Det var nog lika svårt för honom att stå där på scenen och schlagra sig som det skulle vara för mig att äta kött, helt omöjligt helt enkelt.


Många tycker att han har gjort bort sig. Det tycker inte jag. Han har visat att man har rätt att stå för sina åsikter, det tycker jag är helt fantastiskt och det ger mig styrka. Det är nog Idol produktionen som gjort bort sig. Förutom att jag precis som Lars inte tycker att schlager är speciellt seriöst. Så har de också talat mot sig själva, jag har minsann hört juryn säga att artisterna ska vara sig själva men när någon är det på ett sätt som inte passar dem slår de bakut. Man kan inte göra bra konst av något slag om man inte själv tror på det man gör. Så heja Lars! Man måste få framföra sina åsikter och alla har rätt att slippa låtsas att det regnar! Jag har iallafall fått en Idol!

Presentation

Omröstning

Gillar du marsvinsutställninger?
 Ja
 Nej

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6
7
8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards