Nu är vi hemma Alecto och jag, härligt! Det var som att nervositeten inte räckte ända fram. Förra veckan var jag livrädd i dag kändes det säkert. Lite nervös var jag ju naturligtvis men inte som väntat. Studsade upp direkt när mobilen väckte mig tidigt i morse, struntade helt i snooze. På morgonen var det kallt, fick vänta på stadsbussen och hon frös det lilla grynet när vi äntligen klev på tåget.

Vi kom aldeles för tidigt till veterinären. Jag är inte van att komma tidigt till saker, jag brukar ju nästan alltid komma försent så det kändes väldigt märkligt. Vi blev väl ohändertagna, hon fick komma in tidigare och snart stod jag där övergiven utan mitt marsvin och visst inte hur jag skulle få tiden att gå.

Ett tag vimsade jag runt lite planlöst men alla affärer var ju stängda. Men så blev jag hungrig och gick och satte mig på ett cafè med macka, bulle, Metro tidning och kaffe. När jag satt där ringde telefonen och jag höll på att dö av skräck för jag trodde ju att något hänt med Alecto. Så jag var inte så lugn som jag trodde. Det var bara min mamma hon hade i vanlig ordning inte en aning om att det var idag som Alecto skulle opereras. Det spelar ingen roll vad man säger till henne hon glömmer allt genast. Men det var trevligt att hon ringde så jag hade någon att babbla med en stund. Jag tittade lite på kläder för det ska man väl göra när man är i stan. Nästan alla verkar gilla att shoppa kläder inte jag, jag är pinsamt ointresserad av det. Så det gick ju inte så bra.

Men när Akvarielagret öppnade hängde jag på låset och kände mig riktigt upprymd trots dagens allvar. Gick där i värmen och bubbeljluden i en timme och slogs med mina starka ha-begär. Det är ett fantastiskt ställe. Där finns fiskar jag inte ens sett på bild, hur spännande som helst. Jag var jätteduktig köpte inte en enda fisk, lite växtnäring bara. Sen bar det av för att hämta Alecto för hon höll på att vakna.

Måste verkligen berömma tunnelbanan det spelar ingen  roll om man missar ett tåg det kommer ju ett nytt genast. Hoppas alla Stockholmare fattar hur fantastiskt det är. Stadstrafiken i Uppsala är ett skämt där är det nödvändigt att cykla året runt för att inte drabbas av sjuklig stress.

Äntligen fick jag hämta min lilla gris och det hade gått bra, även om såret blev rätt stramt för knölen hade växt sig stor på slutet. Vilken lättnad! Hon såg lite avslagen ut men... På vägen till tåget blev jag mycket medveten om allt buller och alla konstiga lukter som jag var rädd skulle störa Alecto. Så när jag lyfte av henne filten när vi väl satt på tåget räklnade jag nästan med att hon stressat ihjäl sig. Men inte då. Snart satt hon där och åt morot! Vilken tjej va! Jag är inte så orolig längre för det första hon gjorde när jag satt ner henne i buren här hemma var att äta hö!

Dyrt blev det äckligt dyrt men det är sådant man måste räkna med när man har djur. Det här är en typisk sak som går att reparera, det finns andra åkommor där jag kanske inta skulle satsa dessa pengar. Men trots kostnaden har jag inte tvekat och det är jag glad för. Alecto är värd det både hon som person och som pusselbit i min avel. Om hon nu skulle kunna tänka sig att bli dräktig nästa gång hon får manligt sällskap förståss.