Precis som katten i Kattresan av Ivar Arosenius sprack min katt igår. Inte för att hon åt för mycket och inte var det heller magen som sprack men det var lika äckligt. Visst är bilderna härliga i den sagan och den har väl charm, men jag har aldrig klarat av den för att katten sprack. Det är samma sak med sagan om den lilla lilla gumman för att hennes katt sprang bort och kom aldrig igen. Riktiga skräck sagor för ett katt älskande barn.

På Svea var det naturligtvis bölden vid svansroten som sprack. Det var ju en stor böld och jag vill inte veta vart allt vidrigt stinkande var hade tagit vägen. Tyvärr tror jag att jag vet det, det kan inte ha varit gott att slicka i sig det!

Hela Svea stinker och hålet där varet runnit ut är en stor läskig krater. Jag fick rådet av djursjukhuset att raka runt såret, men det gick inte. Svea far omkring och vrålar när man är i närheten av såret. Är rädd att skära henne och pälsen är så mjuk at den är svår att raka. Tvätta måste jag ju göra två gånger om dagen. Sprutar in koksaltlösning i hålet och brottas våldsamt med min starka, hala, vassa och slingriga katt.

Naturligtvis måste hon ha dumstrut nu, så hon inte slickar på sitt sår. Det är ju ett äventyr i sig. Katter går ju alltid nära allting, stryker förbi stolsben och dörrposter. Hon fastnar i allt, dunsar i och blir ledsen. Hon kan inte tvätta sig hon kan inte klia sig, knappt äta med tratten på. Stackars, stackars Svea.