Fogskummet fortsätter att expandera en lång stund efter att man sprutat, rätt kul att titta på, men kanske lite för oprecist. Mina fogskumsskulpturer är rätt coola och har rätt roliga strukturer i materialet och så. Men hur är det med den där magiska, kittlande, spännande känslan men får i magen när man tittar på riktigt bra konst? Säger detta något till mig eller inte? Finns det något konstnärligt uttryck här eller leker jag bara nu igen? Ska man jobba med ren form, måste formen sitta, inget svaj. Ska fortsätta jobba i morgon och ska också försöka se mina skapelser med mina objektiva konstittarögon.

Gav avmaskningsmedel till alla kattbarnen, det gick bra. Två vuxna katter fick också, fast i piller form. En av ungarna är lite efter. En liten röd flicka hon är minst men tillhör den äldre kullen. Hon verkar inte ha ont eller vara dålig i magen eller något sådant. Jag har inte sett ungarna sedan de var nyfödda och nu är de älsta 14 veckor. Faktum är att hon var betydligt mindre än sina kullsyskon redan när de föddes och är lika pluttig fortfarande. Tyvärr verkar hon inte heller ha så mycket ork och blir lätt kall om tassarna. Kan det vara hjärtfel tro? Hon är väldigt lugn och medgörlig, man kan liksom bara gå och bära runt på henne utan att hon protestarar, förmodligen för att hon inte är helt okej. Hon är ju så hjärtskärande söt. Märklig instinkt vi människor har, att bli helt betagna i och vilja ta hand om de svagaste.

Har tänkt på det här med gräsplockning. Från maj till oktober går jag ingenstans utan påse att plocka gräs i. En kasse om dagen behövs minst, det kräver mina marsvin. Törs inte komma hem på eftermiddagarna utan gräs, då blir jag totalt utpipd.

Trots att jag alltid går omkring och plockar gräs när folk ser är det nästan aldrig någon som säger något om det. Frågan är varför. Jag borde väl se rätt knäpp ut, kan man tycka. Konstaterar de bara helt korrekt att jag plockar mat till marsvin och kaniner och tycker att det bara är naturligt. Eller tror de att jag är lite konstig bara? Eller är det bara så enkelt att folk aldrig säger något till någon om någonting överhuvudtaget.

Fick 8 burkar fogskum från mitt jobb, de är avskrivna och mer eller mindre mosade. Har provat att spruta lite, men det är helt omöjligt att styra, det går inte att göra något på fri hand, anade det. I dag sydde jag en påse och provade att spruta in skummet i den. Det är svårt att göra en bra form, den syns ju inte när den är en slapp påse, men jag lyckades sätta formen! Däremot var tyget för glest och fogskummet rinner rakt igenom. Skulpturen är liksom inte klar än, få se hur den ser ut när allt skum har runnit dit det ska och torkat. Ska göra en likadan påse i ett tätare tyg och testa det, kul! Men kladdigt är det oj, oj.

Är uppe och skriver på lunchen, maten står på spisen. Vad kan det bero på? Bloggberoende redan?

Ska snart ner och ge grannens katter avmaskningsmedel. Lite nervös faktiskt, fick en del rivsår igår när jag bara skulle kolla könen på dem.

Sen ska jag fortsätta med skulpterandet.

Ljusrampen fungerar fortfarande inte, hoppas det bara är lysröret. Har satt dit en annan lampa, den ger väldigt vackert ljus men jag vet inte om det är bra för växterna eller för bra för algerna. Ska fixa rampen, allt som går sönder är så ju jobbigt dyrt jämt.

Guppyakvariet blev så galet snyggt! Alltså jag är bäst! H berömde det, det är bra betyg han är annars måttligt untresserad av mina akvarium och ger heller inte gärna beröm till sin mamma. Jag är helt enkelt jättenöjd och har nu börjat snegla på barbakvariet...

Nu har Kinross och Elie parat sig, äntligen. När man väntar så länge inbillar man sig lätt att de redan gjort det och man bara missat det och att marsvinen varit  prydliga och inte kladdat. Såg inte parningen men kladdat har de gjort vill jag lova. 30 nvember kommer dom dà. Tre dagar efter Alecto. Kan inte ens skriva det utan att gardera mig med: om allt går bra man ju aldrig med marsvin... Ser så mycket fram mot detta, två magpie kullar att vänta, det är ju bara för bra!

Nu ska jag ner i ateljèn och göra lite konst...